Branislava Andjelkovic (RS):
Att träffa och samtala med de fem finländska konstnärer som hade utsetts till kandidater för Ars Fennica-priset har varit en enastående upplevelse. Vi kände alla till reglerna och villkoren, diskussionerna var stimulerande och beslutsprocessen lång och svår. Min målsättning var att nå ett gott resultat. När det gäller samtidskonst är konsensus inte det man strävar efter, inte ens när det gäller att fatta ett beslut som ovillkorligen leder till att en enda / speciell konstuppfattning premieras framför andra. Jag strävade inte efter att analysera och definiera, utan ville obundet tänka motstridiga tankar. Att kunna besöka konstnärerna i deras egna arbetsrum var en fördel i jämförelse med att endast se en utställning med deras verk. Besök i ateljéer ger inte endast en möjlighet till meningsfulla samtal kring färdiga verk, utan också en möjlighet att se verk under arbete.
Jag har inte försökt göra ett sammandrag av vad konsten är idag. Jag var inte intresserad av att välja en konstnär i avsikt att föra fram någon speciell riktning inom samtidskonsten. Även om man bör vara medveten om särdragen i det samhälle där priset har grundats och delas ut, måste man dessutom fråga sig i hur hög grad konstutövningen också har förmåga att engagera andra, både samhällen och enskilda individer. Nu avser jag inte den ändlösa processen att tolka konst, utan snarare processen som hos betraktaren leder till tankar han aldrig hade kunnat tänka utan denna speciella konstnär eller hans verk.
Det förefaller som om jag sökte någon som kan försäkra: «Det retar mig när människor säger att det är så svårt att förstå samtidskonst. I mitt fall är det inte särskilt mycket att ”förstå”. Det är som om man försökte förstå en vacker solnedgång eller ett kadaver efter en bilkrock. Mitt konstnärliga mål är att skapa en stark synupplevelse som delvis är begriplig, men ändå på något sätt för stor för att helt kunna omfattas.»
Anssi Kasitonni är en konstnär vars konst förhåller sig positivt till tankens flykt, till olikheter och missförstånd, och som ger utrymme för underhållning. Den talar om konflikter utan ilska eller hot, den skrattar åt traditionen, vänligt och med musik. Hans verk öppnar sig omedelbart för betraktaren och han drar sig inte för att visa den personliga glädje varje tillblivningsprocess innebär för en konstnär.
Kasitonni bor isolerat i en gammal lantgård 200 kilometer från Helsingfors och använder några kalla och dragiga lador som ateljéer, eller snarare som unika kulisser för hans filmer (t.ex. The Investigators, 2007). I en av ladorna står en pappmodell av ett amerikansktdollargrin av märket Plymouth i naturlig storlek intill en gammal traktor som han använder för att underhålla vägen som leder till huset. I följande lada har han byggt en skejtramp och ovanför den skiner en diskoboll som sänder blixtrande ljusstrålar över en skinande större-än-livet pappskalle i Damien Hirst-anda som har placerats på en piedestal. Som gäst kan man faktiskt se hur Kasitonnis filmer kommer till; man kan föreställa sig den kreativa processen som ligger bakom komponerande och låtskrivande och man får uppleva hur bandet övar in sin musik, testar verser och refränger.
Allt som ingår i hans filmer sker här på gården, varje scen och varje tagning görs här med litet hjälp av hans vänner och hans hustru Maria. Jag såg en konstig ekorre med vingar av skinn som försökte lära sig flyga. Ekorren föll och slog sig efter varje fåfängt försök att förvandlas till en flygekorre, allt i enlighet med familjetraditionen. Hans fars förväntningar är enkla: lär dig låtsas flyga och, vad som är viktigast, se till att någon ser dig. Avsikten med flygekorrens performance var att rädda familjens boträd från att skövlas. Men fäder och söner delar sällan samma dröm. Vår hjälte vill öva med sitt band, han vill åka skejtboard och göra konst. (The Gliders, 2003).
Det finns en godtrogen ärlighet i den hängivenhet och glädje Anssi känner för sitt arbete. Det är som om han tänkte på lycka och osannolika vägar att närma sig den – dock medveten om att olyckan väntar bakom hörnet. Och kanske det allra viktigaste: kärleken ingår alltid. Inte sentimental och sliten kärlek utan ren och levande, som han gör angelägen och verklig i all dess bräcklighet och tjuskraft.
Branislava Andjelkovic (RS), chef för Belgrads nutidskonstmuseum (2011)