Akiko Miki (JP):
Den process som föregick valet av Ars Fennica-vinnaren 2013 var för mig ovanligt intressant och givande. I allmänhet väljs vinnaren av ett bildkonstpris utgående från konstnärernas portofolio eller konstverksförslag. Beträffande Ars Fennica-priset hörde också ett besök i de utnämnda kandidaternas ateljéer i de olika nordiska länderna till processen. Även om besöken blev korta fick jag en möjlighet att personligen träffa konstnärerna och att förstå den kulturella och sociala kontext och den miljö de arbetar i.
Likväl, att göra ett val var ytterst svårt. Alla fem kandidater har utvecklat en stark egen konstnärlig stil, och stilarna avviker från varandra liksom också deras konstnärsbanor. Vem som helst av dem hade varit värd priset; det avgörande beslutet måste alltså basera sig på den betydelse jag själv ville ge det. De kriterier jag valde avspeglar alltså på intet sätt den konstnärliga kvaliteten på kandidaternas arbete. Jag beslöt att välja en kandidat som i sitt arbete undersöker sådant som jag själv just nu anser vara speciellt betydelsefullt och som genom detta pris kommer att presenteras för en större publik i en privatutställning i Helsingfors.
Mot denna bakgrund har jag beslutat tilldela Ars Fennica-priset 2013 till den danske konstnären Jeppe Hein. Hein är redan från tidigare vida känd för sina skulpturer och installationer som visats i museer, i betydande internationella utställningar och på offentliga platser utomhus. Av hans verk kan till exempel nämnas Appearing Rooms (2004), en oförutsebart fungerande vattenpaviljong; Changing Spaces (2003), ett slags rörlig vägg; och Modified Social Benches (2005–), ”modifierade sociala bänkar” för offentliga utrymmen.
Flera av Heins arbeten är minimalistiska till formen och försedda med en mekanik som aktiveras av betraktarens närvaro, vilket leder till att en överraskande och förvirrande situation uppstår. Humor och lekfullhet är återkommande teman i Heins konst. Även om det oförutsedda elementet ibland kan fördunkla det väsentliga i Heins konstnärliga strävan, är han i första hand intresserad av att framkalla frågor kring mänskligt beteende, väcka rättframt tvivel och framför allt att granska människans iakttagelseförmåga och känslor.
För mig var det stimulerande och logiskt att flera av hans senaste verk och projekt förefaller att undersöka känslan av lycka och ge uttryck åt en känsla av generositet. Heins arbeten visar att ingen har någon klar definition på dessa begrepp och det är inte heller meningen att ställa frågan huruvida ett konstverk kan göra människor lyckligare eller inte.
Ändå är det väl så att ifall konstens uppgift är att inspirera oss, berika vår tankevärld, göra oss mera öppna för världens mångfald och mysterium och slutligen få oss att ställa djupsinniga frågor om vårt eget liv, och ifall ”rörelsen i livet går mot lycka” såsom Dalai Lama säger, känns det rätt meningsfullt att grubbla över dessa företeelser genom kommunikation och genom att dela erfarenheter via konsten, framför allt under rådande osäkra tider. Jag hoppas att Jeppe Heins utställning ska ge sin publik just en sådan värdefull möjlighet.
Akiko Miki (JP), Palais de Tokyos senior curator i Paris (2013)