Aleksandr Borovski (RU):
Jag har utsett Anu Tuominen till vinnare av Ars Fennica 2003. Beslutet var inte lätt att fatta, eftersom årets kandidater i mitt tycke alla håller en ovanligt hög nivå.
Orsakerna till att jag ger första priset till Anu Tuominen skulle jag vilja formulera på följande sätt. Hon förefaller att vara en konstnär som är helt fri från de form- och innehållsmässiga klichéer som på sistone spritt sig i nutidskonsten. I en tid av total dekonstruktion, lek och parodiska kontexter skapar hon en ovanligt, rentav skrämmande djup och seriös konst som inte är inriktad på dekonstruktion utan söker ett slags synkretism, enheten i tingens natur. Jag inser att detta kan låta högtravande, men jag skall försöka motivera mina påståenden.
Utåt sett tycks Anu Tuominen ty sig till den gamla metoden som började med DADA och aktualiserades med Fluxus och som går ut på att bryta ner konstens traditionella status och mediernas stereotyper: hon använder upphittade föremål ur vardagsmiljön, företrädesvis bråte och krimskrams med lågt värde, som på MOMAs berömda utställning High and Low, dvs. hon glorifierar det profana, för att citera filosoferna. Detta profana består av föremål och material från kök och hushåll och över huvud taget från den kvinnliga sfären: kärl, garn, knappar, postkort, små böcker mm., och också av arkaiska vardagsritualer inom Hemmets revir: att sy, laga mat, fostra barn, upprätthålla kommunikationen mellan familjemedlemmarna, sända postkort osv. Vidare består det av de rester och sopor som dessa sysslor ger upphov till.
Jag måste tillstå att hantverksmässigheten, eller mera exakt det amatörmässiga draget, var mitt första och tämligen nedtrappande intryck av verken: det såg ut som något slags rå hemmagjord fluxus … Sedan kom jag på att den här nedtrappningen inte var en slump, utan en avsiktlig, programmatisk ansats.
Är detta då en djupdykning i den alltjämt moderna gender-problematiken? Nej, också den är bara yta, inte det viktigaste skiktet. Och först därefter insåg jag det grundläggande djupet i konstnärens avsikt. Ja, Anu Tuominen auktoriserar det vardagliga, det triviala, det profana. Men upphovsmannen är, som Ortega y Gasset påpekar, i första hand en auteur, en som utvidgar. Det är enligt mig det allra viktigaste. Anu Tuominen bearbetar tecknet, dess denotat, själva signifikationsprocessen, tecknet som element i kommunikationen. Och hon tolkar alla dessa aspekter utvidgat. Som en upphovsman. Som en auteur.
Att Anu Tuominen bearbetar just hemmets och hushållets material beror dels på att det organiskt hör till konstnärens inre värld, dels på att det i alla kulturer är bruksföremålen som bär på det mest bestående och ingrodda betydelseinnehållet. Den här beständigheten bearbetar hon genom att upplösa inrotade samband och balanser och visa på de ontologiska, djupa, grundläggande sambanden genom att utnyttja paradoxala och provokativa drag.
Här har vi ett tydligt exempel på hennes arbete med de ingrodda, enligt Nietzsche tröga sambanden mellan tecknet och dess denotat eller huvudbetydelse, dvs. det föremål som ersätts eller representeras av tecknet. Tecknet som kopia eller reproduktion är den enklaste formen av ett sådant samband. Anu Tuominen tar ett enkelt postkort med ett fotografi av en interiör eller ett landskap. Sedan ersätter hon den reflekterande ytan på bilden – en spegel i rummet eller vattenytan i ett landskap – med en riktig spegelyta genom att foga in en bit av en riktig spegel i postkortet som återger en “spegel”. Ett mycket enkelt drag, som omedelbart bryter ner det ingrodda sambandet. Vad representerar vad? Ersätter tecknet denotaten eller tvärtom? Vad handlar kommunikationen om då postkortet skall förmedla ett budskap? Och vilket är budskapet? Vad erbjuds adressaten? Är det meningen att han eller hon skall studera vyn, som var viktig för avsändaren? Eller skall mottagaren studera sig själv i spegeln?
Följande verk är ett mera utvidgat exempel på Tuominens arbete med materialets betydelseinnehåll. Vi ser en uppsättning vattenfärgsknappar i sina runda behållare. Färgknapparna representerar och visar på målningsprocessen, bildskapandet, blandningen av rena färger. Bredvid färgknapparna finns föremål som motsvarar dem, men de är virkade, framställda med virknål och garn och färgade på ett annat sätt. Blandningen av grundfärger med andra färger har redan ägt rum, i en paradoxal och objektifierad form. Den inrotade, rutinmässiga och inlärda approachen till måleriet som teknisk metod är övervunnen.
Särskilt fascinerad är konstnären av färgskapandets metamorfoser. På en flat yta ligger ett traditionellt köksredskap, en trämortel. På ena sidan av den finns färggranna garnnystan – virkning är Anu Tuominens favoritteknik, rentav hennes medium – på andra sidan ser vi samma bollar men utplattade till rundlar av färg. För länge sedan när jag gick i lågstadiet chockerades jag av lättfattligheten i ett enkelt mönster: vattnets kretslopp i naturen. Här har vi en minst lika slående bild av färgens kretslopp i naturen.
Tecknet är inte alltid direkt förknippat med det fenomen det representerar: samhället utvecklar en viss konvention, en överenskommelse om de värden som definierar korrelationen mellan dem. Tvålen representerar därmed – inte bara metaforiskt, utan också rent tekniskt – renhet, sterilitet, rengöringsprocesser, avlägsnande av smuts osv. Anu Tuominen använder vanliga tvålaskar av plast, men hon lägger inte tvål i dem utan små strandstenar, vilkas runda strömlinjeform bokstavligen skapats av vattnet i tusentals år. Den inrotade, tröga metaforen – representation, samband – ersätts med en annan som är paradoxalt fräsch och oväntad. Det här resulterar i en slående stark bild av organisk renhet…
Det är svårt att finna motsvarigheter till Anu Tuominens nya metaforer, till hennes sökande efter nya grundläggande samband mellan fenomenet och dess tecken. Den enda jag kommer att tänka på är Joseph Beuys, eller snarare en av hans multipler: en citron och en ellampa målad i en stark gul färg. Citronens mättade färg, dess laddning, tycks vara en energikälla. Kanske Beuys med dessa verk och med sin remarkabla förmåga att finna mera övertygande och grundläggande samband mellan tingen än de rent
fysiska, är den enda som kan anses vara en föregångare till Anu Tuominen…
Anu Tuominens paradoxalitet som konstnär ligger i det faktum att hon är det konceptuella pragmatiska spelets odiskutabla mästare. Så måste det vara för den som arbetar med tingens och företeelsernas tecken och modi, som rekonstruerar de sedan länge rådande systemen av samband. Inte för intet är hon så ofta benägen att systematisera, att skapa visuella alfabet… Det är inte en tillfällighet att hon framställer sina intentioner i medel som känns varma och mjuka att röra vid – virkning, tillämpning av hushållsföremål och riter – så ger hon uttryck åt sin emotionalitet.
Typiskt för Anu Tuominen är färgfotografiet som är taget som en amatörbild. Det har ingen speciell komposition utan återger bara en glimt av livet på en bondgård – ett kalhygge i skogen, en bonde vid vedlidret. Och allt det här framträder mot bakgrunden av en klassisk finsk höst med gula, gröna och klarröda färger… Ett vardagligt föremål som ter sig helt naturligt i den här miljön är klädstrecket med sina olikfärgade klädnypor. De representerar färgstänk, en paradoxal analogi till naturens spektrum. Det är omöjligt att avgöra om den här kromatiska skalan är ett tecken för naturens färgmångfald eller om höstens naturliga slumpmässiga färger representerar, signfierar, symboliserar vissa ontologiska lagbundenheter i systematiken… Jag tror att detta är en bild av Anu Tuominens konst med dess paradoxala relationer mellan konceptualitet och lyrik.
Aleksandr Borovski (RU), chef för nutidskonstadelningen på State Russian Museum i St. Petersburg, kritiker (2003)