David Elliott (UK):
Det var ytterst svårt att utse “vinnaren” bland de fem konstnärerna som kandiderade för Ars Fennica -priset. Det är inte bara det att jag inte ser konsten som en tävling, fast den kan vara och förvisso bör vara en kamp med det egna materialet och egot, men jag ombads ju dessutom att göra åtskillnad mellan verk, vilka i fråga om sitt ursprung, media och syften var väsentligen ojämförliga. För mig var detta inte en fråga om en konstnärs kvalitet i jämförelse med en annans, emedan nivån i detta avseende var glädjande enhetlig, utan det gällde snarare min upplevelse av verken i utställningen och att sedan kombinera denna med vad annat om konstnärens tidigare alster jag antingen kunde se direkt eller komma fram till med ledning av samtal och kataloger. Jag inser nu som en följd av detta att jag har tenderat att privilegiera det jag uppfattade som spontant och upplevt, rentav instinktivt, framom sådana verk som är mera reflekterande eller konceptuella.
På denna grund har jag beslutat att Priset skall tilldelas Charles Sandison, vars verk med titeln Language as a mirror of the world, dvs. Språket som en spegel av världen, är en kraftfull installation av mångfaldigt projicerade ord och ljus som slingrar kring alla ytorna i galleriet där den visas ändlöst återspeglad, så att den upphäver ens normala uppfattning av rymd, av jorden, av himlen eller luften. Intrycket av potentiellt omätlig rymd får åskådaren att tappa andan och är snart sagt sublimt då åskådarens kropp täcks och absorberas av texternas nybarocka krumelurer, oavbrutna rörelser och flerfaldiga innebörder.
I detta verk finns dock också mycket annat utöver de synbarligen slumpmässiga ordgruppernas frenetiska aktivitet och illusionen av eller löftet om en oändlig rymd. Stommen i verket har som sin kraftkälla ett antal datorer, vilka i ett annat sammanhang skulle kunna driva Helsingfors hela trafiksystem, och den är tagen ur uppslagsverket Encyclopaedia Britannica av år 1911, en utgåva som inte längre regleras av någon upphovsrätt och som har tjänat som grund för många artiklar i dagens Wikipedia. I Sandisons händer blir denna guldgruva av “universell” kunskap ett slags Livets Bok, som han redigerar, bryter sönder, klipper i, stuvar om, kompilerar och upprepar i det oändliga som ett mikrokosmos av själva skapelsen. I det datorprogram som konstnären har tagit fram för att åstadkomma detta ingår ett konstant sorterande av information där ett ord eller en grupp av ord skiljs åt, varefter de jagar varandra i en strävan att återfå ett sammanhang genom att återförenas med sina ursprung.
Många månader behövs för att denna process skall fullbordas. Vid den tidpunkten skulle uppslagsverket bli återställt i sin ursprungliga form, och efter ett ögonblick av stillastående skulle hela processen börja på nytt. Verkligen existentiellt, så långt . Men orsaken till att jag har valt ut detta verk ligger mycket djupare. Enligt mig transcenderar Sandison det deprimerande kretsloppet, typ Beckett, av ett trist och brutalt liv med ständig upprepning för att i stället för oss visa på ett rikt och underbart universum, som är fullt av ändlösa möjligheter och kombinationer och som i sin upprinnelse och i sitt slut återigen är ett enda kort andetag.
David Elliott (UK), chef för Istanbul Modern, konstnärlig ledare för Sydney biennalen, curator (2010)