Bo Nilsson (SE):
Vid en första anblick kan Silja Rantanens konstnärsskap se ut som det stretade åt olika håll, där det figurativa blandas med det abstrakta. Man skulle till och med kunna få för sig att det är en medveten motsättning som syftar till att bevisa en post-modern hypotes om omöjligheten av en enhetlig stil i en tid då det är svårt att omfatta en föreställning om ett enhetligt subjekt. Syftet med motsättningen i hennes konstnärskap är knappast en vilja att förvirra betraktaren utan att utforska en mångfald av olika utgångspunkter som utgör fundamentet som måleriet vilar på.
En del av Rantanens motiv är igenkännbara, men det är inte deras ursprung som är det väsentliga. Det är nämligen inte alltid som det är motivet sinnehållsliga eller rumsliga centrum som Rantanen har intresserat sig för. Det är lika ofta som uppmärksamheten har riktats emot en detalj eller något som kan tyckas som perifert som kan vara utgångspunkt för en målning. Det innebär att motiven eller förlagorna ibland kan framstå som obekanta eller som om de har främmandegjorts. Detta accentueras också i målningen där kongruensen mellan den motiviska utgångspunkten och målningens yta ofta är problematisk.
Silja Rantanen har i sitt måleri tagit fasta på rummets betydelse för måleriet, där man kan skönja olika modeller från det renässansartade rummets illusoriska kvaliteter som kan liknas vid ett fönster, men också det moderistiska rummets brist på rumsbildning där målningen framstår som en yta som har likheter med en spegel. Men Silja Rantanen laborerar också med en senmodernistisk rumsmodell där målningen har antagit skulpturala kvaliteter genom att markera en fysisk närvaro i betraktarens rum.
Det kan framstå som om Silja Rantanen ville ta fasta på rummets paradoxala kvaliteter, men hennes intresse tycks snarare vara inriktat på att systematisera och ordna en rad rumsliga arketyper. Det ät så mära ett rummets alfabet man kan komma, vilket utgör ett viktigt fundament för att förstå vad måleri är för något, kanske skulle man kunna tala om måleriets grundspråk.
Resultatet av alla dessa sammanfogade rumsliga erfarenheter har i många målningar kommit att sedimenteras till en rumslig ambivalens som kan ha visa likheter med en tomhet, men det är en förtätad tomhet som om den samplats eller samlats ihop av olika målningar. Man kan lätt associera till den samlade tystnad som Heinrich Bölls Boktor Murke klippte samman från olika pauser på sina bandspelarband. Det är en analytisk projection tillbaka i måleriet historia med sin rötter i måleriets konventioner och måleriska koder, men i Silja Rantanens fall omvandlas den historiska kunskapen till en mycket personlig utgångspunkt som utgör en ny start på en spännande resa som det är omöjligt att förutsäga. Det är utmaningar av detta slag som gör det möjligt att avfärda alla påståenden om måleriets död. Måleriet lever och Silja Rantanen är en av dess livsandar.
Bo Nilsson (SE), chef för Rooseum i Malmö, Sverige (1996)