Det återkommande temat i Anne-Karin Furunes konst är bilder av kvinnor, offer för historiska skeenden, som inte på något sätt har kunnat påverka sina öden. Hon använder olika arkiv för att hitta bilder som berör henne. I original är fotografierna ofta mycket små, tagna för olika byråkratiska ändamål, men på målningarna presenteras de i stort format. Hon berättar att hon ofta går till ett arkiv med ett särskilt tema i tankarna, men sedan hittar något oväntat och överraskande, som ofta har betraktats som något marginellt som saknar korrekt klassificering i arkivvärlden.

Hon hittar människor vars öden har bestämts av historiska händelser. Fotografierna är tagna under extrema omständigheter: judar som ska deporteras till Nazityskland, offer för den dåtida svenska rashygienen, brottslingar i fängelser. Hon har också gjort en serie porträtt av kvinnliga patienter på ett mentalsjukhus som låg på den venetianska ön San Servolo, numera ett museum.  Porträtten på aluminiumpannå ställdes ut in situ i museets vackra park.

Våren och sommaren 2014 hade Furunes en utställning i Palazzo Fortuny i Venedig där hon presenterade monumentala porträtt av kvinnor som arbetat i scenografen och modedesignern Mariano Fortunys ateljé var i palatset.

Ansiktena på fotografierna saknar i regel alla de attribut som skulle kunna ange det historiska tillfället i fråga eller deras ställning i samhället. Det är nakna ansikten: vi möter allvarliga blickar, som medvetna eller omedvetna om läget betraktar det förestående. Samtidigt känns det som om ansiktena avslöjar något om tiden för fotograferingen, om personernas sociala ställning och deras individuella personligheter.

Anne-Karin Furunes teknik går ut på att för hand perforera målarduken eller papperet med hål i olika storlekar.  Hon använder samma teknik fast maskinellt när hon arbetar på aluminium. De i svart grundade dukarna perforeras i ett slags punktgitter där bilden skapas av det ljus som tränger igenom hålen i duken. Hon har utvecklat den här tekniken i tre decennier och behärskar den in i minsta detalj.

Det här skapar en optisk effekt som förändras beroende på ljus- och belysningsförhållanden i utställningslokalen och betraktarens egna rörelser i lokalen. Bilden förvandlas till en händelse när den avbildade personens och betraktarens blickar möts.  De historiska lagren verkar försvinna när vi möter blicken från en annan människa.