Skip to content

Jesper just

Kandidater 2021

Jesper Just blev känd för tjugo år sedan för videor där spända psykologiska möten leder till känslomässigt laddade scener. Vad som har hänt, eller vad som hände, är inte helt klart. Ingen av karaktärerna talar, men det kan finnas en sång som ackompanjerar situationen eller så kan karaktärerna kommunicera genom att sjunga.

Information

Jesper Just

Jesper Just blev känd för tjugo år sedan för videor där spända psykologiska möten leder till känslomässigt laddade scener. Vad som har hänt, eller vad som hände, är inte helt klart. Ingen av karaktärerna talar, men det kan finnas en sång som ackompanjerar situationen eller så kan karaktärerna kommunicera genom att sjunga.

De platser som valts i filmerna är olika. I det tidiga verket No Man Is an Island I (2002) är scenen en stadspark, medan dess fortsättning är iscensatt på en gammaldags inredd bar som ser lite snuskig ut. I den första versionen sjunger och dansar en äldre man i parken och väcker de förbipasserandes uppmärksamhet och några av dem står kvar för att iaktta situationen. En liten pojke börjar dock glatt imitera dansrörelserna, medan andra nyfiket följer scenen som utspelar sig.

Platsen spelade en avgörande roll när Jesper Just representerade Danmark på Venedigbiennalen 2013. Han studerade ingående den danska biennalpaviljongen, både dess rumsliga och materiella egenskaper, för att kunna bygga en scen där betraktarnas rörelser koreograferades av konstnären. Han har sagt att idén till dessa rutter ofta baserades på den traditionella engelska trädgården med dess föränderliga utrymmen och situationer. Åskådarens rutt blir en del av den totala upplevelsen och därmed också hela verket. En av huvudidéerna i hans installationer är förvandlingen av en passiv åskådare till en aktiv deltagare.

Utställningsytan utgör en ständig utmaning och inspiration. Jesper Just organiserar och designar en installation som blir en scen där föreställningen ska utspelas. Detta inkluderar koreografin som vägleder åskådarnas engagemang i scenen.

Utställningsutrymmet är en estrad för aktörerna, en scen som också formar åskådarnas upplevelse samtidigt som den fungerar som bakgrund till filmerna/ LED-skulpturerna som visas. En speciell aspekt här är hybridiseringen av både publikens och artisternas funktioner och roller, både i live-situationer och dokumenterade på film, medan estraden/scenen antingen är en statisk miljö eller genomgår kontinuerliga moduleringar.

Jesper Just är väl medveten om det känslomässiga bildspråket i traditionell som han använder på ett medvetet sätt, samtidigt som han anpassar det till rytmerna och målen i hans eget konstnärliga arbete. En särskild typ av passivt vemod fyller också scenen med LED-skulpturer i installationen Corporealités (2020). Verket berättar om hur extremt tränade balettdansare använder elektriska impulser för att stärka eller träna upp sina försvagade eller skadade muskler.

Jesper Just beskriver arbetet så här:

”I Corporealités ser vi dansare stå, sitta eller ligga på golvet. Alla dansare är kopplade till varandra i en krets: hand till fot, huvud till tå, hand till hand. Genom ett elektroniskt muskelstimuleringssystem (EMS) skickas elektriska impulser via elektroder till dansarnas muskler. Musklerna reagerar genom att dra ihop sig. Kropparna dansar inte, de blir dansade. Det är en avpersonaliserad krets utan någon definierad avsändare.

Musiken som spelas är Gabriel Faures Pavane och det är både ett soundtrack och en aktiv närvaro.

Musiken är romantisk. I en balettföreställning skulle dansarna ha uttryckt det med sina kroppar och följt koreografin. Nu växlar känsloupplevelserna; känslan dyker upp någon annanstans. Förflyttning är på så sätt ett övergripande tema i verket.”

Jesper Justs senaste installationer ”utforskar idéer om agens, performativitet och interpassivitet”. Begreppet interpassivitet definierades av Robert Phaller och Slavoj Žižek på 1990-talet. Han har berättat om begreppets roll i sitt arbete: ”… det handlar i grunden om att delegera känslor och sinnesstämningar, att få andra människor att uppleva dina känslor för din räkning.” *)

Den ordlösa atmosfären i filmen verkar återspegla ett slags kollektivt tillstånd som saknar illusioner och genomsyras av en känsla av samtida melankoli. Arbetet reflekterar de besvärliga ofullkomligheterna i livet, som förekommer även bland balettdansare som tränats till perfektion.

Maaretta Jaukkuri

SE OCKSÅ

Mer Artister

Ehdokkaat

Lue lisää tämän vuoden ehdokkaista.

Palkitut

Katso kaikki palkitut taiteilijat.

Julkaisut

Tutustu vuosittaisiin katalogeihimme.