Magnus Wallins konst kretsar kring kroppen. Spektrumet är brett: från 3D-animation, exempelvis hans Exit (1997),  i vilken halta och lytta kroppar från målningar av Hieronymus Bosch i ett datorspelsliknande verk ses jagas av en eld) till verk vars materiallistor klingar som makaber poesi: ”3 mänskliga kranier monterad på 220 cm höjd” med fontaneller i form av runda, fyrkantiga eller stjärnformade hål att stoppa rätt kloss igenom (Method, 2011); från material som visar hur totalitär politisk och estetisk representation har harmonierat med vetenskapens normerande brist på mänsklighet, till en renodling av känslan av kroppens utsatthet – som i I live here (1994) där åskådaren måste trycka sig mot väggen för att den ilskna kopplade hunden inte ska komma åt att bitas.

Inte bara kroppens relation till normer lyfts fram, utan även hur många olika kroppar vi har såsom olika förståelseformer. Educated (2007) är filmad med värmekänslig infraröd film som visar oss en rent termisk kropp som får helt andra beteenden och gränser i rummet än den vanliga synliga kroppen; skeletten är ofta delar av ett beteende, som i Colony (2009) där skeletten lever utan att frysa i ett islandskap, med benmärg som tycks producera könsdrift istället för blod; organen är ofta mer relations- och passionsinriktade, som i Element (2011) där enskilda organ väntar på sin plats i en organism som Wallin har tänkt på som ”den sociala kroppen” (gestaltad bland annat av väggar som andas i Exercise Parade 2001).

Wallins installationer gör filmerna mer fysiska och objekten mer filmiska än de annars är, kanske för att material som tänder känns i kroppen när man tittar, och det nya tittandet ger en bilder som är lika främmande som en kameras. I verket Unnamed (2016, 2017) får han foton ur medicinska böcker om kroppsliga avvikelser att övergå till något som verkar vara rörlig bild, och i den rörliga bilden övergår representationen i kropp och liv. Det är förstummande. Någon gång har han lyckats med den animationen bara genom att hänga projektorerna i linor som får bilden att röra sig ytterst lite så att kropparna ser ut att andas och titta på en. Precisionsarbetet når ända in i själen på betraktaren. Väl där är verken krävande: Se som om du vore en människa!