Ett av Aurora Reinhards senast arbeten är Martyr (2018), en under en halv meter hög vit gipsskulptur, där en naken kvinnokropp genomborras av tre gyllene pilar. Verket är ett slags självporträtt: utöver att det är fråga om en 3D skanning av konstnärens egen kropp hänvisar pilarna till romantiska möten som har berört henne på djupet.

Motiv till sina verk hämtar Reinhard från mediernas och reklamernas illustrationer och från den västerländska konstens historia. Hon tolkar emellertid bilderna via sina egna erfarenheter och ofta genom att ändra på könet eller på hur hon ser på objektet. Bakgrunden till skulpturen Martyr är den från renässanskonsten kände helige Sebastian, en kristen, romersk officer som levde på 200 talet och som genom ett under överlevde en avrättning. Utgående från en del målningar förefaller det som om han inte ens hade lidit nämnvärt.

När Reinhard byter ut det manliga helgonet mot sin egen kropp lyfter hon samtidigt fram den nästan två sekler gamla berättelsen till vår tid. Dessutom ger hon den inte bara sin egen utan också en allmängiltig innebörd som syftar på mellanmänskliga i stället för himmelska förhållanden.

Aurora Reinhard (f. 1975) har kallats en ”livets upptäcktsresande”. I sin konst har hon länge granskat makt och känsloförhållanden mellan män och kvinnor. Å andra sidan har hon behandlat – ofta ganska rättframt – olika frågor kring könsidentitet och hur sexualitet presenteras i bild. I sådana sammanhang har hon också gett ut av sig själv och sökt svar både framför och bakom kameran. Med ansiktsmask, eller som i sina senaste verk utan ansiktsmask, står hon själv modell för sitt eget verk.

Till hennes återkommande teman hör också en nästan systematisk och ofta provokativ kritik av de endimensionella och idealiska kvinnobilderna. Kvinnogestalterna i hennes fotografiska verk är överdrivet sminkade och klädda på ett sätt som refererar till pornografiska illustrationer. Överdriften är emellertid uppenbar, och de medel som använts för att bygga upp illusionerna är så transparenta att man inte kan undgå att uppfatta det verkliga budskapet.

En sak man inte kan förbigå när man står inför Reinhards fotografier är att de är så fullkomliga. Det är som om de hade fötts av sig själva eller som om de kommit ned från himlen – till och med när de är splittrade såsom gipsskulpturen Broken (2017). De påminner om (och imiterar ibland också) industriellt framställda lyxartiklar.

Verkens fullkomlighet är emellertid inte ett självändamål. Den är överdriven och tjänar samma syfte som de fotografiska verkens överdrivna make up och klädsel. Den lyfter fram dolda önskningar och behov, samtidigt som den avslöjar att det som ger bilden näring närmast har karaktären av en hägring.