Det är möjligt att den isländske konstnären Egill Sæbjörnsson främst är känd för sina fiktiva vänner. Det är Ugh och Boogar, 36 meter långa människoätande troll som älskar kaffe. De blev världsberömda på biennalen i Venedig sommaren 2017.

Idén om Ugh och Boogar föddes 2007 när Sæbjörnsson såg långnosade trollfigurer i en souveniraffär. De började växa i hans fantasi. ”Till en början lekte jag med fantasifigurerna utan en tanke på att jag skulle göra konst tillsammans med dem. Men de växte sig allt större och till slut tog de mig i besittning”, berättar konstnären. ”De är mycket styvnackade och lite grann megalomana.”

När trollen hörde att deras vän hade fått en inbjudan till biennalen blev de avundsjuka och kapade den isländska paviljongen åt sig själva. Följden blev en unik utställning som fick stor plats i den internationella pressen.

Järnet ska smidas medan det är varmt. Ännu samma år introducerade de uppfinningsrika trollen lyxprodukter som de hade skapat och intog Galerie Anhava i Helsingfors som sin butik. På eleganta försäljningsdiskar fanns smycken och parfymflaskor av enorma dimensioner och med ytor av skinande guld. Man kunde eventuellt tycka att trollens smak ännu är något oslipad.

Egill Sæbjörnsson (f. 1973) har vid sidan av konst och musik studerat tibetansk sinneskontroll (Mental Physics), clowneri, 3D animation och interaktiv programmering i både Reykjavik och Paris. Han är en branschöverskridande konstnär vars konst å ena sidan baserar sig på att använda teknologi som måleriets och skulpturens förlängning, och å andra sidan att kombinera verkliga föremål och projicerade illusioner med ljud, musik och performance.

Jättetrollen passar bra in i bilden med tanke på den isländska folkdiktningen som kryllar av älvor, vättar och andra väsen. Denne isländske konstnär känner väl till de klichéer som är förknippade med hans hemland, och han och kan roa sig på deras bekostnad.

Sæbjörnssons konst är samtidigt finurlig, omedelbar och djuplodande. Den överraskar, roar och förvirrar. Den lyfter fram allvarliga frågor om existens, men gör det på ett sätt som både konstnären själv och betraktarna kan njuta av. Även om Sæbjörnssons verk är experimentella och söker nytt, är det viktigt för honom att betraktaren kan förstå dem utan föregående direktiv, studier eller bakgrundsinformation.