De har varit en enorm ära att få utse pristagaren för Ars Fennica 2023. Processen har innefattat ateljébesök hos alla konstnärerna och uppdraget har varit att ta i beaktande bredden och omfattningen av deras konstnärskap under senare år, i anslutning till presentationerna i Kiasma. Detta har varit ett ovärderligt tillfälle att ta del av konstnärernas intresseområden och idéer, liksom att värdera hur deras konstnärskap fortsätter att utvecklas. Jag uppfattar att alla fem konstnärerna har en enastående stark vision och produktion. Uppdraget att välja en av dem för priset var alltså en verklig utmaning.

Beslutet att ge priset åt Emilija Škarnulytė grundar sig i det unika förhållningssätt hon har gett prov på i sina filmer och immersiva installationer. Hennes verk präglas av stor komplexitet med avseende på såväl innehåll som metod. De behandlar teman som klimatförändringar, rovdrift och utdöende på ett sätt som förenar kritisk analys med förutsättningslös fantasi.

Škarnulytė närmar sig sina ämnen ur den framtida arkeologens synvinkel och riktar blicken mot specifika platser och teknologier som särskilt intresserar henne: områden i haven dit dagsljuset aldrig når, militärbaser från Kalla kriget, gruvor, neutrino-observatorier, dataförvaringsenheter på havsbotten, ett nedlagt kärnkraftverk. Sådana strukturer vittnar om betydande åverkan på miljön. Hon betraktar dem som ”monument” eller i vissa fall som ”ärr” och ställer frågor om vad de kan tänkas förmedla till framtida varelser om mänskligheten, dess värden och strävanden.

I hennes filmiska språk förenas dokumentärt material med digitalt genererade bilder. Hon rör sig från makro- till mikronivå med hjälp av långsamma åkningar, från storslagna interiörer till antydningar om oändligheten. Hennes intresse för en utvidgad förståelse av våra sinnesintryck kan ses i det verk som visas i Kiasma. Aldona (2013) är en film on hennes mormor som förlorade synen i samband med kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl. Škarnulytė riktar här in sig på hörseln och känseln, vilket också ger verket förnyad politisk resonans. Hon knyter samman tidigare generationers erfarenheter med dagens politiska händelser och påminner oss om hur ömtåliga både gränser och människoliv kan vara.

Škarnulytė samarbetar ofta med specialister från olika vetenskapliga discipliner. Hennes forskningsprocess är rigorös och konsekvent, och det kan ta henne flera år att få tillträde till vissa platser. I vissa fall placerar hon sig själv i dessa miljöer rent fysiskt, exempelvis när hon följer tidigare navigeringsrutter för atomubåtar vid Norra polcirkeln. För dessa resor antar hon sjöjungfruns hybrida gestalt, till hälften människa och till hälften fisk. Hon förkroppsligar på samma gång det som kan tänkas komma ”efter mänskligheten” och en mytisk, uråldrig form som rör sig obehindrat mellan det förflutna, nutiden och framtiden. På så sätt blir sjöjungfrun en betydelsefull figur i hennes övergripande utforskande av tidens bråddjup.

I hela sitt konstnärskap undersöker Škarnulytė vattnet som livsmiljö ur en mängd olika synvinklar. Hon behandlar dess betydelse i legender, myter och science fiction. Hon låter betraktaren besöka antika civilisationer som nu står under vatten och platser som blir alltmer förorenade och förstörda av resursutvinning i olika former – och som också får beteckna den skada som åsamkas planeten. I starka och trollbindande verk behandlar Emilija Škarnulytė avgörande frågor i samtiden på ett djupt trovärdigt sätt. Det känns därför följdriktigt att hon ska föräras Ars Fennica-priset för 2023.