Wallensköld började sina konststudier vid Helsingfors universitets Ritsal och fortsatte senare till Bildkonstakademin. 2005 utsågs han till Årets unga konstnär. Han har haft åtta utställningar på Konstsalongen. Han har också haft flera separatutställningar på konstmuseer i Finland och andra länder. Hans senaste separatutställning i Helsingfors var på Galleria Halmetoja 2020. Hans verk finns representerade i de viktigaste finländska konstsamlingarna. Han har även gett ut fyra skönlitterära verk, de två senaste på Siltala Förlag.

Bildkonstnären och författaren Viggo-Wentzel Renato-Bogislaus Cathmor-Adlerwalt Wallensköld eller Viggo Wallensköld skildrar världens absurditet genom fiktiva karaktärer. Med åren har hans verk, som oftast har en enda huvudperson, kommit att bilda en helhet, en sammanhållen värld, där olika teman är tätt sammanflätade.

I sina målningar utforskar Wallensköld den fysiska mångfalden hos människor och vår förmåga att hantera olikheter. Han har själv sagt att målningarna bottnar i en känsla av skam, i hans egen erfarenhet av att vara annorlunda. Ända sedan början av 2000-talet har han i sina verk fokuserat på kroppspositivism och icke-binär könsidentitet. Hans sätt att behandla de här ämnena är emotionellt rörande, men samtidigt återhållsamt. Människorna i hans verk representerar inte det fysiskt stereotypa, men förväntar sig ändå uppmärksamhet. Det är viktigt att bli sedd.

Som Wallensköld själv har påpekat finns det alltid ett visst inslag av självporträtt i hans bilder av människor, men de är varken självporträtt eller porträtt. Människorna i hans bilder har ofta lånat poser, kläder och ansiktsuttryck från gamla släktfotografier, från människor som Wallensköld själv aldrig har träffat.

Svampforskaren som är huvudperson i Wallenskölds skönlitterära verk har däremot lånat drag av hans far, som också var konstnär och passionerat intresserad av svamp. Den rabelaisiska stämningen i Wallenskölds experimentella romaner kompletteras av hans egna illustrationer i tusch och akvarell. I dem kommer hans sublima och distinkta teknik till tydligt uttryck, och de ingår också i flera museisamlingar.

Tekniskt utgår Wallenskölds kreativa process från funktionalitet, tillvägagångssättet avgörs av vilken stämning han vill skapa. Ibland består ytan av ett enda tunt färgskikt, andra gånger har han målat lager på lager till en jämn och slät yta. De olika sätten att måla får också målningarnas temperament att skifta från expressivt till lugnt och rofyllt.

Ett centralt tema i Wallenskölds bilder av människor är kopplingen mellan det levande och det icke-levande. Hans kanske mest kända motiv med det temat är maskinmänniskan där en människas huvud eller någon annan kroppsdel är kopplad till en livsuppehållande maskin. Maskinen kan slås på och stängas av, sättas i viloläge eller ställas på en fönsterbräda som dekoration. Samtidigt är den en del av en tänkande och kännande person, vars tankar vi inte kan läsa. Wallensköld behandlar den aktuella frågan om artificiell intelligens, robotar och mänsklighet på ett befriande rättframt sätt. Han lyckas dekonstruera den här ångestskapande tematiken till något tillgängligt, något vi kan relatera till.

Kopplingen mellan det levande och det icke-levande är också ett genomgående tema i Wallenskölds bilder med kyrkogårdsmotiv där gravstenar och minnesplaketter blir till porträtt av de döda. Wallensköld väcker gravstenar till liv på samma sätt som han gör med gamla fotografier. Runt dem växer berättelser fram som får deras subjekt att kännas verkliga.

Då han målar levande människor kopplar han ofta samman dem med ett attribut, som gör det möjligt att tolka deras karaktärer. Det handlar inte om den typen av attribut som är vanliga i religiös konst, som fåglar, mantlar och pilar, utan om vardagliga och välbekanta föremål som en bokhylla, en leksak eller en möbel. Ibland nöjer han sig inte med ett enstaka föremål, utan skapar en hel interiör runt sitt subjekt. Det leder tankarna till en tid eller plats som inte finns, men går att föreställa sig.