Årets Ars Fennica-pris 2025 har tilldelats den svenske bildkonstnären Roland Persson. Vinnaren valdes av den internationellt erkända kuratorn och museichefen Mami Kataoka, som är chef för Mori Art Museum i Tokyo och även fungerar som expert för Ars Fennica 2025-priset.
Kataoka motiverar sitt val så här:
Utställningen Ars Fennica 2025 visar hur varje konstnär greppar meningen med livet och existensen i Norden – hjälplösheten och vanmakten i en osäker värld – och hur de ringar in och uttrycker de här besvärliga känslorna i sina verk. Särskilt det pågående kriget i ett par grannländer som delar en lång gräns är något de föreställer sig att, vare sig vi är medvetna om det eller inte, väcker en spänningskänsla och försvarsinstinkt.
I det här sammanhanget önskar jag ge Ars Fennica 2025 till Roland Persson. Han handskas med materialet silikon, lockar tillbaka till den verkliga världen något som förvandlats från att vara verklighet till att bli något som hör till en omedveten eller drömd värld. Eller så projicerar han världen sedd ur växternas och djurens perspektiv på det mänskliga samhället.
I det att han politiskt konfronterar den allvarliga och ytterst tilltrasslade världssituationen, förvandlar Persson genom sin unika poesi objekten till något som bär på tvetydighet.
Silikonet, ett material som troget reproducerar verkligheten, laddas med många lager av betydelser under omvandlings- och rekonstruktionsprocessen. Vi måste fråga oss om hästen som ligger död ovanpå pianot i musiken söker något som gått förlorat i strid, eller om musiken också är död. Hästens huvud som hålls uppe av ett trämaterial antyder också den tvetydiga position dess liv innehar. Victoria amazonica, med sin komplexa struktur och proportionskänsla, täcker möblerna som om naturen fick det mänskliga rummet att erodera, och även här hålls objekten nätt och jämnt stående, stödda av träet. Vi kan se att motsatta känslor som förlust och lust, aggression och mottaglighet, upprätthåller en känslig jämvikt, och vi kan föreställa oss att antagonismen och samlevnaden, och spänningen som föds ur motsättningen som vi ser i Perssons praxis, symboliserar dagens värld.
I Ragna Bleys målningar sammansmälter det temporala elementet smältande snö med målfärgen, och undandrar sig därmed människans totala kontroll över duken. Naturen, den stora försynen, projicerar sig i konstnärens bildskapandeprocess, och väcker till liv känslan av att existensen är något efemärt och temporärt. I Jani Ruscicas avdelning väcker dynamiska och obestämda väggmålningar och videoverk ekon hos varandra, och visar fram vår världs mångbottnade natur, dess mångfald och motstridighet. I synnerhet skärmarna som installerats horisontellt undvek en strukturering där de skulle ha konfronterat besökaren, och skapade ett obestämt förhållande till hen. Hanna Vihriäläs verk – tex. massiva blommor som består av stora mängder karameller och en bilform uppbyggd av hopsamlade begravningsband – antyder en position av att nätt och jämnt kunna upprätthålla en monumental styrka, genom att konstnären lagt till fragila, småskaliga material som för tankarna till något kvinnligt. En betvingande tråd löper genom alla dessa verk i deras uttryckande av en instabil, osäker närvaro snarare än en solid existens mättad med självtillit.
Mami Kataoka
Museichef, Mori Art Museum