Skip to content

Kari Vehosalo

ARS FENNICA 2017

Kari Vehosalo bygger i sina arbeten upp dramatiska scener där livet och döden förenas i ett brännande sting. Verken samlar på ett fotografiskt och filosofiskt exakt sätt upp skönheten, psykopatologin och den västerländska traumakulturen.

Information

Kari Vehosalo

Kari Vehosalo bygger i sina arbeten upp dramatiska scener där livet och döden förenas i ett brännande sting. Verken samlar på ett fotografiskt och filosofiskt exakt sätt upp skönheten, psykopatologin och den västerländska traumakulturen.

Vid Vehosalos behandling kulminerar den moderna ikonografin i Jayne Mansfield, vars sexiga kropp attackerar betraktaren med samma raseri som en bil som håller på att krocka. Mansfields kraschade bil är som bränd av blixten och som en seriebildsaktig hänvisning till kändiskulturen. Sambandet mellan sex och död drar en populärkulturell linje från James Dean ända till Diana.

En annan gestalt som skymtar i verken är Ted Kaczynski, matematiker, anarkist och en av den performativa terrorismens fäder. Kaczynski eller Unabomber pinade under nästan 20 års tid USA, från slutet av 1970-talet till 1990-talets mitt. Kaczynksi som senare blev känd som kritiker av det allt mer teknologiserade samhället levde som eremit under alla åren ända tills han blev fast. Ensamheten, tystnaden och blicken påminner oss om den västerländska psykopatologin. Dess djupaste lager har belysts genom hela 1900-talet.

Vehosalos arbete bygger på en tradition där semiotiken och psykokulturen förenas. Verkens gråa nyanser gestaltar noggrant också mänskliga gester, och i verkens drama finns också det mänskliga närvarande, i form av minnen, sikten och sting.

Text: Atte Oksanen | Översättning Emilia Siltavuori

expertutlåtande

// Beatrix Ruf

With my intense encounters with the shortlisted artists for the 2017 Ars Fennica prize – Maija Blåfield, Pekka and Teija Isorättyä, Perttu Saksa, Kari Vehosalo and Camilla Vuorenmaa – still fresh in my mind, I must emphasize the impressively high quality of their artistic projects and the installations and displays at the Kiasma Museum. Making the decision to give the award to one particular artist was not easy, especially considering the power of the exhibition as a whole and the interplay of the artists’ works in it.

Present in the work of all the artists are urgent actual conditions confronting us all with the question of identity, both mentally and physically, and ethical questions laying bare the conditions in which we all live. These confront us in carefully drafted portraits of humans and animals, radical personal exposures and ecological reflections.

Out of this group of artists and their projects I would like to highlight and award this year’s Ars Fennica prize to Kari Vehosalo.

While visiting his studio and seeing his installation in the Ars Fennica exhibition at Kiasma, the profound and striking experience was for me the ghostly rendering of things as we know them. Images, the history of thinking, the history of metaphor and symbol and the function of language all merge into a theatricality of disruption; in Vehosalo’s work, human desires in their many forms of cultural expression have become dysfunctional and are reconfigured.

The body, projections on realities, mythologies and meaning all break down, crash together and become questionable.

The medium of painting is simultaneously fetishized and dissolved through the artist’s precise choice of technique and homogenizing color. The simultaneous use of various artistic techniques from painting, photography and sculpture reverses carefully drafted handiwork into a non-painterly and deeply polluted experience. Everything is “readable” – but it is exactly this misleading perfection of Vehosalo’s paintings, objects and installation that culminates with equal force in physical and mental violence…

Images and materials decompose meaning, the production of images turns into a disconcerting, unsettling, infected and sterile appearance – and our aesthetic, as well as philosophical certainties, bounce off disingenuous beauty.

Beatrix Ruf

Kurator

Beatrix Ruf är chef för Stedelijk -museet i Amsterdam. Efter sina studier verkade hon som kurator på Thurgau konstmuseum i Warth under åren 1994-1998 och som chef för Kunsthaus Glarus åren 1998-2001. År 2001 utnämndes Ruf till chef för Zürichs konsthall. Under hennes chefsperiod utfördes en betydande utvidgning av konsthallen åren 2003-2012. År 2006 kuraterade hon den tredje Tate triennalen i London och år 2008 var hon med om att kuratera Yokohama -triennalen.

Kandidater

Läs mer om årets kandidater.

Pristagare

Se alla prisbelönta artister.

Publikationer

Kolla in våra årliga kataloger.