När Petri Ala-Maunus (f. 1970) som yngre funderade på vad han skulle göra som konstnär, beslöt han sig för att gå via en negation. Eftersom landskapsmåleri var det som intresserade honom minst skulle han börja måla landskap, men på sitt eget sätt. Under 1990-talet blev han känd för sina skickligt utförda men ofta sockersöta solnedgångar som han inte bara målade på olika stora dukar utan också på nästan vilket som helst material, allt ifrån pizzakartonger till lönnblad.

Beträffande solnedgångarna handlade det inte endast om en ironisk lek, om att omplacera hötorgskonstens klichéer i ett nutidskonstens ramverk. De serietillverkade verken påminde om varandra och väckte frågor om det romantiska landskapets väsen, och om människans andel av betydelseinnehållet.

För ungefär fem år sedan övergick Ala-Maunus till målningar där det inte finns några som helst spår av mänsklig närvaro. De är mäktiga vyer över en värld före eller efter människan, förvirrande noggrant gjorda. När man står framför dem förefaller det som om alla antikens element hade fått fritt spelrum samtidigt.

Målningarna faller i hög grad tillbaka på det romantiska landskapsmåleriet som föddes i konstakademin i Düsseldorf på 1800-talet. Romantikerna föredrog orörd och otämjd natur. Den avbildades detaljrikt och dramatiserat, som något större än människan; den skulle samtidigt vara kuslig och väcka beundran. Man kan se liknande ambitioner också i Ala-Maunus verk.
Existerande berg och vattenfall var inte nog för romantikerna. Deras verk är montage som byggdes ihop i ateljén, målade kollage. Också Ala-Maunus plockar ihop sina målningar av flera tiotal olika delar och detaljer. De är landskapssimuleringar i den betydelse Jean Baudrillard avsåg, kopior utan original. De är namnlösa platser som sträcker sig från nuet tusentals år bakåt i tiden, men i vilken riktning? Skapelseberättelsen och världens undergång tar varandra i hand.

Till Düsseldorfskolans utmaningar hörde att göra bildmontagen till helheter. En av metoderna var att begränsa paletten till några få, nära besläktade nyanser, lite på samma sätt som i ett svartvitt fotografi. Ala-Maunus bygger också ofta upp sina målningar med bara tre eller fyra färger. Men i motsats till sina föregångare blottar han målningarnas fiktiva väsen genom att kvarlämna ställen som splittrar illusionen. De påminner om att det är fråga om en målning, en tvådimensionell yta täckt med färg.

Mäktiga klippor, vilt skummande forsar och granar med mörka grenar förefaller nästan öververkliga i Ala-Maunus målningar. Efter att ha vuxit upp på landsbygden har han både ett levande förhållande till naturen och, som ett arv hemifrån, en aktning för skickligt hantverk. Han målar motiv som han tycker om och gör det precis som han vill med målet att nå fullkomlighet. ”Om det där bara hade kunnat göras ännu bättre”, tänker han ofta inför en nyss avslutad målning.