Camille Norment

Camille Norment

Kandidater 2023

Camille Norment är en interdisciplinär multimediekonstnär, kompositör och artist vars konst- och performansverk ställs ut och visas upp över hela världen. 

Information

Camille Norment

Camille Norment är en interdisciplinär multimediekonstnär, kompositör och artist vars konst- och performansverk ställs ut och visas upp över hela världen. 

Under sin karriär har Norment utforskat det hon kallar för ”kulturell psykoakustik”, en undersökning av socio-kulturella fenomen med hjälp av ljud som påverkar kropp, själ och samhälle. Hon tillämpar detta koncept i skapandet av kritiska verk som tar upp hur kontext, form, rymd och tittarens kropp bidrar till somatiska och kognitiva upplevelser.

Camille Norment föddes i Silver Spring i Maryland år 1970. Hon är bosatt i Oslo och jobbar som prorektor för forskningen vid Konstakademin. Norment har en bakgrund i dans och musik. Hon tog sin kandidatexamen i komparativ litteratur och konsthistoria vid University of Michigan, Honors College och sina två magisterexamen i konst och interaktiv telekommunikation vid New York University. Hon är också medlem i Independent Study Program vid Whitney Museum i New York.

SE OKCSÅ

Mer Artister

Ehdokkaat

Lue lisää tämän vuoden ehdokkaista.

Palkitut

Katso kaikki palkitut taiteilijat.

Julkaisut

Tutustu vuosittaisiin katalogeihimme.

Emilija Škarnulyté

Emilija Škarnulyté

Ars Fennica 2023

Emilija Škarnulytė är en multidisciplinär konstnär och filmmakare. Hon har länge varit intresserad av historier som format övergången från modern humanism till det post-humana tillståndet.

Information

Emilija Škarnulyté

Emilija Škarnulytė är en multidisciplinär konstnär och filmmakare. Hon har länge varit intresserad av historier som format övergången från modern humanism till det post-humana tillståndet. Tillståndet präglas av en återgång till sinnebilder som ett sätt att förstå jaget och andra i en tid av radikala förändringar och ständig kris som kallas för 2000-talet. 

Škarnulytė söker inspiration till sina verk i ekologiskt unika ställen så som polcirkeln, öknarna i Mellanöstern och Los Angeles. Platserna utgör kontext för hennes kritiska undersökningar av de långsiktiga ekologiska följder av det antropocentriska nuet. De framstår också som referenspunkter i hennes meditativa filmer som ofta placerar moderna myter – till exempel mystiken i atomåldern – inom en större kontext på den geologiska tidsskalan för att fråga sig: hur hamnade vi här?  Škarnulytė utmanar i sina verk den traditionella uppfattningen om att morgondagens värld är dagens värld.

EXPERTUTLÅTANDE

// Anne Barlow

De har varit en enorm ära att få utse pristagaren för Ars Fennica 2023. Processen har innefattat ateljébesök hos alla konstnärerna och uppdraget har varit att ta i beaktande bredden och omfattningen av deras konstnärskap under senare år, i anslutning till presentationerna i Kiasma. Detta har varit ett ovärderligt tillfälle att ta del av konstnärernas intresseområden och idéer, liksom att värdera hur deras konstnärskap fortsätter att utvecklas. Jag uppfattar att alla fem konstnärerna har en enastående stark vision och produktion. Uppdraget att välja en av dem för priset var alltså en verklig utmaning.

Beslutet att ge priset åt Emilija Škarnulytė grundar sig i det unika förhållningssätt hon har gett prov på i sina filmer och immersiva installationer. Hennes verk präglas av stor komplexitet med avseende på såväl innehåll som metod. De behandlar teman som klimatförändringar, rovdrift och utdöende på ett sätt som förenar kritisk analys med förutsättningslös fantasi.

Škarnulytė närmar sig sina ämnen ur den framtida arkeologens synvinkel och riktar blicken mot specifika platser och teknologier som särskilt intresserar henne: områden i haven dit dagsljuset aldrig når, militärbaser från Kalla kriget, gruvor, neutrino-observatorier, dataförvaringsenheter på havsbotten, ett nedlagt kärnkraftverk. Sådana strukturer vittnar om betydande åverkan på miljön. Hon betraktar dem som ”monument” eller i vissa fall som ”ärr” och ställer frågor om vad de kan tänkas förmedla till framtida varelser om mänskligheten, dess värden och strävanden.

I hennes filmiska språk förenas dokumentärt material med digitalt genererade bilder. Hon rör sig från makro- till mikronivå med hjälp av långsamma åkningar, från storslagna interiörer till antydningar om oändligheten. Hennes intresse för en utvidgad förståelse av våra sinnesintryck kan ses i det verk som visas i Kiasma. Aldona (2013) är en film on hennes mormor som förlorade synen i samband med kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl. Škarnulytė riktar här in sig på hörseln och känseln, vilket också ger verket förnyad politisk resonans. Hon knyter samman tidigare generationers erfarenheter med dagens politiska händelser och påminner oss om hur ömtåliga både gränser och människoliv kan vara.

Škarnulytė samarbetar ofta med specialister från olika vetenskapliga discipliner. Hennes forskningsprocess är rigorös och konsekvent, och det kan ta henne flera år att få tillträde till vissa platser. I vissa fall placerar hon sig själv i dessa miljöer rent fysiskt, exempelvis när hon följer tidigare navigeringsrutter för atomubåtar vid Norra polcirkeln. För dessa resor antar hon sjöjungfruns hybrida gestalt, till hälften människa och till hälften fisk. Hon förkroppsligar på samma gång det som kan tänkas komma ”efter mänskligheten” och en mytisk, uråldrig form som rör sig obehindrat mellan det förflutna, nutiden och framtiden. På så sätt blir sjöjungfrun en betydelsefull figur i hennes övergripande utforskande av tidens bråddjup.

I hela sitt konstnärskap undersöker Škarnulytė vattnet som livsmiljö ur en mängd olika synvinklar. Hon behandlar dess betydelse i legender, myter och science fiction. Hon låter betraktaren besöka antika civilisationer som nu står under vatten och platser som blir alltmer förorenade och förstörda av resursutvinning i olika former – och som också får beteckna den skada som åsamkas planeten. I starka och trollbindande verk behandlar Emilija Škarnulytė avgörande frågor i samtiden på ett djupt trovärdigt sätt. Det känns därför följdriktigt att hon ska föräras Ars Fennica-priset för 2023.

Översattning: Anders Kreuger

Anne Barlow

Kurator, museum direktor
Anne Barlow är direktör för Tate St Ives museet. Barlow var tidigare direktör för Art in General, New York, kurator för utbildnings- och medieprogram på New Museum, New York, och kurator för samtida konst och design på Glasgow Museums, Skottland.

Ehdokkaat

Lue lisää tämän vuoden ehdokkaista.

Palkitut

Katso kaikki palkitut taiteilijat.

Julkaisut

Tutustu vuosittaisiin katalogeihimme.

Lap-See Lam

Lap-See Lam

Kandidater 2023

Installationskonstnären Lap-See Lam undersöker frågor kring identitet och kulturella konstruktioner genom att undersöka den kinesiska diasporan i Sverige.

Esittely

Lap-See Lam

Installationskonstnären Lap-See Lam undersöker frågor kring identitet och kulturella konstruktioner genom att undersöka den kinesiska diasporan i Sverige.

Hon använder sig ofta av sin familjehistoria, såsom i videoinstallationen Mother’s Tongue (2018), som hon skapade tillsammans med sin kusin, regissören Wingyee Wu. Filmen beskriver interiörerna i utrotningshotade kinesiska restauranger. Hon utgår från sin egen familjs erfarenheter som restaurangägare i Stockholm. I verket kombinerar hon det visuella uttrycket med fiktiva monologer av kvinnor från tre generationer som berättar om sina arbetsupplevelser.

Lam fortsätter på temat i Phantom Banquet (2019), som hon producerade för Performa 19 Art Biennial i New York. I verket undersöker hon hur konstgjorda miljöer kan påverka identiteten. År 2020 utsåg amerikanska Forbes Lam till en av Europas mest lovande unga personer inom konst och kultur.

SE OKCSÅ

Mer Artister

Ehdokkaat

Lue lisää tämän vuoden ehdokkaista.

Palkitut

Katso kaikki palkitut taiteilijat.

Julkaisut

Tutustu vuosittaisiin katalogeihimme.

Tuomas A. Laitinen

Tuomas A. Laitinen

Kandidater 2023

Konstnären Tuomas A. Laitinen arbetar med videoinstallationer, ljud, glas samt kemiska och mikrobiologiska processer. Han är intresserad av ekologiska frågor, porösa system och hur kännedom och information tillkommer.

Information

Tuomas A. Laitinen

Konstnären Tuomas A. Laitinen arbetar med videoinstallationer, ljud, glas samt kemiska och mikrobiologiska processer. Han är intresserad av ekologiska frågor, porösa system och hur kännedom och information tillkommer.

Kontinuerlig förändring och materialens genomskinlighet är återkommande teman i Laitinens verk. Hans verk föreslår symbiotiska kontaktzoner där olika livsformer och material flätas samman. Under de senaste åren har Laitinen arbetat mycket med bläckfiskar och skapat bland annat miljöer för dessa livsformer.

Laitinens multisensoriska installationer ställer frågor om aktiviteter och reaktioner i olika ekosystem var man rör sig sömlöst från mikroskopiska partiklar till samhällenas maktstrukturer och mytologier. Konstnären har influerats av science fiction och vetenskapsfilosofier och teknik som söker ny praxis för samlevnad på jorden.

SE OKCSÅ

Mer Artister

Ehdokkaat

Lue lisää tämän vuoden ehdokkaista.

Palkitut

Katso kaikki palkitut taiteilijat.

Julkaisut

Tutustu vuosittaisiin katalogeihimme.

Henni Alftan

Henni Alftan

Kandidater 2023

Med genomtänkt komposition och materialanvändning förvandlar Henni Alftan vardagliga ämnen som interiörer, landskap, personliga tillhörigheter och figurer till allt annat än vanliga. Alftan skapar sina bilder genom att bygga former och färger kring personliga observationer. Varje bild grundar sig på anteckningar och skisser.

Information

Henni Alftan

Med genomtänkt komposition och materialanvändning förvandlar Henni Alftan vardagliga ämnen som interiörer, landskap, personliga tillhörigheter och figurer till allt annat än vanliga. Alftan skapar sina bilder genom att bygga former och färger kring personliga observationer. Varje bild grundar sig på anteckningar och skisser. De tätt beskurna scenerna utmanar en att fundera på vad som finns utanför dukens kanter.

Alftans verk har en bildlig karaktär men de anspelar också på abstraktion. Materialvalen och färgerna uppfattas skildra något annat än sig själv. Streckade penseldrag ter sig som stickade plagg, svarta kurvor blir till kajal och tunna färghinnor blir till reflektioner i en spegel eller på en kniv. Återkommande fönster, dörröppningar och andra inramningar pekar bokstavligt och bildligt på tittande i intima målningar som beskriver snarare än återger den visuella världen.

På Alftans målardukar flätas en känsla av det välbekanta och underliga ihop på ett sätt som aktiverar tittarna till att titta och gissa.

SE OKCSÅ

Mer Artister

Ehdokkaat

Lue lisää tämän vuoden ehdokkaista.

Palkitut

Katso kaikki palkitut taiteilijat.

Julkaisut

Tutustu vuosittaisiin katalogeihimme.

Viggo Wallensköld

Viggo Wallensköld

Kandidater 2021

Bildkonstnären och författaren Viggo Wallensköld skildrar världens absurditet genom fiktiva karaktärer. Med åren har hans verk, som oftast har en enda huvudperson, kommit att bilda en helhet, en sammanhållen värld, där olika teman är tätt sammanflätade.

Information

Viggo Wallensköld

Wallensköld började sina konststudier vid Helsingfors universitets Ritsal och fortsatte senare till Bildkonstakademin. 2005 utsågs han till Årets unga konstnär. Han har haft åtta utställningar på Konstsalongen. Han har också haft flera separatutställningar på konstmuseer i Finland och andra länder. Hans senaste separatutställning i Helsingfors var på Galleria Halmetoja 2020. Hans verk finns representerade i de viktigaste finländska konstsamlingarna. Han har även gett ut fyra skönlitterära verk, de två senaste på Siltala Förlag.

Bildkonstnären och författaren Viggo-Wentzel Renato-Bogislaus Cathmor-Adlerwalt Wallensköld eller Viggo Wallensköld skildrar världens absurditet genom fiktiva karaktärer. Med åren har hans verk, som oftast har en enda huvudperson, kommit att bilda en helhet, en sammanhållen värld, där olika teman är tätt sammanflätade.

I sina målningar utforskar Wallensköld den fysiska mångfalden hos människor och vår förmåga att hantera olikheter. Han har själv sagt att målningarna bottnar i en känsla av skam, i hans egen erfarenhet av att vara annorlunda. Ända sedan början av 2000-talet har han i sina verk fokuserat på kroppspositivism och icke-binär könsidentitet. Hans sätt att behandla de här ämnena är emotionellt rörande, men samtidigt återhållsamt. Människorna i hans verk representerar inte det fysiskt stereotypa, men förväntar sig ändå uppmärksamhet. Det är viktigt att bli sedd.

Som Wallensköld själv har påpekat finns det alltid ett visst inslag av självporträtt i hans bilder av människor, men de är varken självporträtt eller porträtt. Människorna i hans bilder har ofta lånat poser, kläder och ansiktsuttryck från gamla släktfotografier, från människor som Wallensköld själv aldrig har träffat.

Svampforskaren som är huvudperson i Wallenskölds skönlitterära verk har däremot lånat drag av hans far, som också var konstnär och passionerat intresserad av svamp. Den rabelaisiska stämningen i Wallenskölds experimentella romaner kompletteras av hans egna illustrationer i tusch och akvarell. I dem kommer hans sublima och distinkta teknik till tydligt uttryck, och de ingår också i flera museisamlingar.

Tekniskt utgår Wallenskölds kreativa process från funktionalitet, tillvägagångssättet avgörs av vilken stämning han vill skapa. Ibland består ytan av ett enda tunt färgskikt, andra gånger har han målat lager på lager till en jämn och slät yta. De olika sätten att måla får också målningarnas temperament att skifta från expressivt till lugnt och rofyllt.

Ett centralt tema i Wallenskölds bilder av människor är kopplingen mellan det levande och det icke-levande. Hans kanske mest kända motiv med det temat är maskinmänniskan där en människas huvud eller någon annan kroppsdel är kopplad till en livsuppehållande maskin. Maskinen kan slås på och stängas av, sättas i viloläge eller ställas på en fönsterbräda som dekoration. Samtidigt är den en del av en tänkande och kännande person, vars tankar vi inte kan läsa. Wallensköld behandlar den aktuella frågan om artificiell intelligens, robotar och mänsklighet på ett befriande rättframt sätt. Han lyckas dekonstruera den här ångestskapande tematiken till något tillgängligt, något vi kan relatera till.

Kopplingen mellan det levande och det icke-levande är också ett genomgående tema i Wallenskölds bilder med kyrkogårdsmotiv där gravstenar och minnesplaketter blir till porträtt av de döda. Wallensköld väcker gravstenar till liv på samma sätt som han gör med gamla fotografier. Runt dem växer berättelser fram som får deras subjekt att kännas verkliga.

Då han målar levande människor kopplar han ofta samman dem med ett attribut, som gör det möjligt att tolka deras karaktärer. Det handlar inte om den typen av attribut som är vanliga i religiös konst, som fåglar, mantlar och pilar, utan om vardagliga och välbekanta föremål som en bokhylla, en leksak eller en möbel. Ibland nöjer han sig inte med ett enstaka föremål, utan skapar en hel interiör runt sitt subjekt. Det leder tankarna till en tid eller plats som inte finns, men går att föreställa sig.

Veikko Halmetoja

SE OCKSÅ

Mer Artister

Ehdokkaat

Lue lisää tämän vuoden ehdokkaista.

Palkitut

Katso kaikki palkitut taiteilijat.

Julkaisut

Tutustu vuosittaisiin katalogeihimme.

Eija-Liisa Ahtila

Eija-Liisa Ahtila

Ars Fennica 2021

I sina experimentella verk undersöker bildkonstnären och filmskaparen Eija-Liisa Ahtila de genusrelaterade, koloniala och antropocentriska strukturer som gömmer sig i vardagen och dess representationer och narrativ.

Information

Eija-Liisa Ahtila

I sina experimentella verk undersöker bildkonstnären och filmskaparen Eija-Liisa Ahtila de genusrelaterade, koloniala och antropocentriska strukturer som gömmer sig i vardagen och dess representationer och narrativ.

I Ahtilas tidiga installationer med rörlig bild tar de mänskliga dramernas huvudpersoner form genom ständigt föränderliga, intima relationer till sina närstående över generationernas och arternas porösa gränser, bortom historiska och geografiska avstånd. I verken utmanar döden, andras lidande och vår psykiska labilitet subtilt de vedertagna uppfattningarna om ett rationellt agerande och ett individuellt jag.

Det senaste decenniet har hon fokuserat på att utforska ett potentiellt ekologiskt drama där även andras än människans perspektiv skulle kunna inrymmas: Hur sätter man ett annat djur, eller till och med ett träd eller vinden i centrum för det filmiska berättandet? Hur skulle de som huvudaktörer kunna utmana den rörliga bildens och utställningsutrymmets konventioner? Verk som Horisontell eller Studier av dramats ekologi utvidgar narrativet och bilden mot den biologiska mångfaldens polymorfa och tidsmässiga rytmer och rumsliga skalor.

I Ahtilas flerkanaliga installationer väver betraktarna samman berättelsen medan de navigerar mellan olika parallella scenarier. Karaktärerna talar ofta direkt till betraktarna och bjuder in dem till de fiktiva skeendena och det filmiska rummet. I Ahtilas senaste verk med friare manus har det talade ordet fått ge mer plats för andra ljud. I exempelvis Potentialitet för kärlek erbjuds betraktaren ett stilla rum och ett tillfälle att utforska de flytande gränserna mellan jaget och andra, utifrån vilket en empatisk horisont för att acceptera olikheter kanske kan öppna sig.

Ahtila arbetar i dag med frågor kring hur man kan beskriva och tolka verkligheten i en tid av akut ekologisk kris. Hur kan konsten och den rörliga bilden anpassa sig till en värld i förändring? Vilka nya bildvinklar och perspektiv krävs för att motsvara de krisande världsbilderna och de komplexa formerna av samlevnad?

Text: Taru Elfving

EXPERTUTLÅTANDE

// Hans Ulrich Obrist

Alexis Pauline-Gumbs sade: ”Vi har nu möjligheten, när vår art är fullständigt sammankopplad (läs: sociala medier), att lära oss nya, lära av oss gamla och lära om nya tankemönster och berättande på ett sätt som låter oss samverka med miljön istället för vara separerade från miljön på ett dominerande, kolonialistiskt sätt.”

Det är en ära för mig att få vara med i detta underbara Ars Fennica-projekt och det har varit ett svårt beslut att utse en vinnare för årets Ars Fennica-pris bland ett så fantastiskt utbud av konstnärer. Jag kände att det är angeläget att vi nu erkänner Eija-Liisa Ahtilas visionära praxis.
Ahtila har utfört ett exemplariskt arbete i över tre decennier och hon fortsätter att skapa verk som är angelägna för 2000-talet som en av de viktigaste moderna konstnärerna. Det finns många orsaker till att jag har valt Ahtila till mottagare av Ars Fennica-priset.

Ahtila har alltid överbryggat olika inriktningar där hon har arbetat som visuell konstnär och filmmakare och hon har sedan nittiotalet varit en pionjär i att föra samman rörliga bilder och installationer. En viktig synpunkt är att de flesta av hennes verk har att göra med miljön, särskilt under de senaste decennierna. I dessa verk är skogen, växterna och vår naturliga omgivning lika viktiga karaktärer som människorna. Detta kopplar henne till Édouard Glissant. Hennes arbete handlar inte enbart om ekologi utan är en vidareutveckling av det som Manthia Diawara kallar för ekologisk poesi.

Ahtila får mig också att tänka på vikten av långsiktighet, eftersom hennes process varar länge i denna värld av kortvarighet. Jag har alltid beundrat faktumet att både hennes sätt att arbeta och hennes verk i sig berör detta. Hon har exempelvis arbetat i årtionden på sin avhandling, hon arbetar flera år med sina filmer och hennes forskning är otroligt ingående: när vi besökte hennes studio för Ars Fenncia var Ahtilas studio fylld av dokument på väggarna. Det såg nästan ut som en warburgisk atlas med bilder och hittade texter som kopplats ihop enligt en associativ princip.

Ahtilas arbete ifrågasätter bland annat filmernas antropocentriska natur. Artisten har skapat en mer balanserad bild av vår planet, som inte är antropocentrisk. Hon hittar visuella infallsvinklar och berättande som visar oss en väg ut från antropocentrism och ger utrymme för icke-mänskliga arter att träda in i vår imaginära värld. I dessa bilder kan människor och icke-människor samexistera; träden kan vara huvudpersoner i hennes berättelser.

De ämnen Ahtila behandlar är mycket omfattande och därför tar hon sig an dem från flera olika vinklar under flera års tid, som ett kontinuum. Det ligger något häpnadsväckande i hur hon alltid ger oss alternativa synpunkter på saker och ting, som ett pussel där delarna inte är tvådimensionella utan bildar ett tredimensionellt pussel som hon kopplar till verkligheten. Ahtila uppfann verkligen en metodik för ekologiska filmer. Hennes arbete är angeläget för det här århundradet och därför har jag valt henne till mottagare av Ars Fennica-priset.

Hans Ulrich Obrist

Kurator
Hans Ulrich Obrist (f. 1968, Zürich, Schweiz) är konstnärlig chef på Serpentine Galleries i London, äldre rådgivare på LUMA Arles och äldre konstnärlig rådgivare på The Shed i New York. Sedan sin första utställning World Soup (The Kitchen Show) år 1991 har han varit kurator för över 350 utställningar.

Ehdokkaat

Lue lisää tämän vuoden ehdokkaista.

Palkitut

Katso kaikki palkitut taiteilijat.

Julkaisut

Tutustu vuosittaisiin katalogeihimme.

Jesper Just

Jesper Just

Kandidater 2021

Jesper Just blev känd för tjugo år sedan för videor där spända psykologiska möten leder till känslomässigt laddade scener. Vad som har hänt, eller vad som hände, är inte helt klart. Ingen av karaktärerna talar, men det kan finnas en sång som ackompanjerar situationen eller så kan karaktärerna kommunicera genom att sjunga.

Information

Jesper Just

Jesper Just blev känd för tjugo år sedan för videor där spända psykologiska möten leder till känslomässigt laddade scener. Vad som har hänt, eller vad som hände, är inte helt klart. Ingen av karaktärerna talar, men det kan finnas en sång som ackompanjerar situationen eller så kan karaktärerna kommunicera genom att sjunga.

De platser som valts i filmerna är olika. I det tidiga verket No Man Is an Island I (2002) är scenen en stadspark, medan dess fortsättning är iscensatt på en gammaldags inredd bar som ser lite snuskig ut. I den första versionen sjunger och dansar en äldre man i parken och väcker de förbipasserandes uppmärksamhet och några av dem står kvar för att iaktta situationen. En liten pojke börjar dock glatt imitera dansrörelserna, medan andra nyfiket följer scenen som utspelar sig.

Platsen spelade en avgörande roll när Jesper Just representerade Danmark på Venedigbiennalen 2013. Han studerade ingående den danska biennalpaviljongen, både dess rumsliga och materiella egenskaper, för att kunna bygga en scen där betraktarnas rörelser koreograferades av konstnären. Han har sagt att idén till dessa rutter ofta baserades på den traditionella engelska trädgården med dess föränderliga utrymmen och situationer. Åskådarens rutt blir en del av den totala upplevelsen och därmed också hela verket. En av huvudidéerna i hans installationer är förvandlingen av en passiv åskådare till en aktiv deltagare.

Utställningsytan utgör en ständig utmaning och inspiration. Jesper Just organiserar och designar en installation som blir en scen där föreställningen ska utspelas. Detta inkluderar koreografin som vägleder åskådarnas engagemang i scenen.

Utställningsutrymmet är en estrad för aktörerna, en scen som också formar åskådarnas upplevelse samtidigt som den fungerar som bakgrund till filmerna/ LED-skulpturerna som visas. En speciell aspekt här är hybridiseringen av både publikens och artisternas funktioner och roller, både i live-situationer och dokumenterade på film, medan estraden/scenen antingen är en statisk miljö eller genomgår kontinuerliga moduleringar.

Jesper Just är väl medveten om det känslomässiga bildspråket i traditionell som han använder på ett medvetet sätt, samtidigt som han anpassar det till rytmerna och målen i hans eget konstnärliga arbete. En särskild typ av passivt vemod fyller också scenen med LED-skulpturer i installationen Corporealités (2020). Verket berättar om hur extremt tränade balettdansare använder elektriska impulser för att stärka eller träna upp sina försvagade eller skadade muskler.

Jesper Just beskriver arbetet så här:

”I Corporealités ser vi dansare stå, sitta eller ligga på golvet. Alla dansare är kopplade till varandra i en krets: hand till fot, huvud till tå, hand till hand. Genom ett elektroniskt muskelstimuleringssystem (EMS) skickas elektriska impulser via elektroder till dansarnas muskler. Musklerna reagerar genom att dra ihop sig. Kropparna dansar inte, de blir dansade. Det är en avpersonaliserad krets utan någon definierad avsändare.

Musiken som spelas är Gabriel Faures Pavane och det är både ett soundtrack och en aktiv närvaro.

Musiken är romantisk. I en balettföreställning skulle dansarna ha uttryckt det med sina kroppar och följt koreografin. Nu växlar känsloupplevelserna; känslan dyker upp någon annanstans. Förflyttning är på så sätt ett övergripande tema i verket.”

Jesper Justs senaste installationer ”utforskar idéer om agens, performativitet och interpassivitet”. Begreppet interpassivitet definierades av Robert Phaller och Slavoj Žižek på 1990-talet. Han har berättat om begreppets roll i sitt arbete: ”… det handlar i grunden om att delegera känslor och sinnesstämningar, att få andra människor att uppleva dina känslor för din räkning.” *)

Den ordlösa atmosfären i filmen verkar återspegla ett slags kollektivt tillstånd som saknar illusioner och genomsyras av en känsla av samtida melankoli. Arbetet reflekterar de besvärliga ofullkomligheterna i livet, som förekommer även bland balettdansare som tränats till perfektion.

Maaretta Jaukkuri

SE OCKSÅ

Mer Artister

Ehdokkaat

Lue lisää tämän vuoden ehdokkaista.

Palkitut

Katso kaikki palkitut taiteilijat.

Julkaisut

Tutustu vuosittaisiin katalogeihimme.

Anne-Karin Furunes

Anne-Karin Furunes

Kandidater 2021

Det återkommande temat i Anne-Karin Furunes konst är bilder av kvinnor, offer för historiska skeenden, som inte på något sätt har kunnat påverka sina öden.

INFORMATION

Anne-Karin Furunes

Det återkommande temat i Anne-Karin Furunes konst är bilder av kvinnor, offer för historiska skeenden, som inte på något sätt har kunnat påverka sina öden. Hon använder olika arkiv för att hitta bilder som berör henne. I original är fotografierna ofta mycket små, tagna för olika byråkratiska ändamål, men på målningarna presenteras de i stort format. Hon berättar att hon ofta går till ett arkiv med ett särskilt tema i tankarna, men sedan hittar något oväntat och överraskande, som ofta har betraktats som något marginellt som saknar korrekt klassificering i arkivvärlden.

Hon hittar människor vars öden har bestämts av historiska händelser. Fotografierna är tagna under extrema omständigheter: judar som ska deporteras till Nazityskland, offer för den dåtida svenska rashygienen, brottslingar i fängelser. Hon har också gjort en serie porträtt av kvinnliga patienter på ett mentalsjukhus som låg på den venetianska ön San Servolo, numera ett museum.  Porträtten på aluminiumpannå ställdes ut in situ i museets vackra park.

Våren och sommaren 2014 hade Furunes en utställning i Palazzo Fortuny i Venedig där hon presenterade monumentala porträtt av kvinnor som arbetat i scenografen och modedesignern Mariano Fortunys ateljé var i palatset.

Ansiktena på fotografierna saknar i regel alla de attribut som skulle kunna ange det historiska tillfället i fråga eller deras ställning i samhället. Det är nakna ansikten: vi möter allvarliga blickar, som medvetna eller omedvetna om läget betraktar det förestående. Samtidigt känns det som om ansiktena avslöjar något om tiden för fotograferingen, om personernas sociala ställning och deras individuella personligheter.

Anne-Karin Furunes teknik går ut på att för hand perforera målarduken eller papperet med hål i olika storlekar.  Hon använder samma teknik fast maskinellt när hon arbetar på aluminium. De i svart grundade dukarna perforeras i ett slags punktgitter där bilden skapas av det ljus som tränger igenom hålen i duken. Hon har utvecklat den här tekniken i tre decennier och behärskar den in i minsta detalj.

Det här skapar en optisk effekt som förändras beroende på ljus- och belysningsförhållanden i utställningslokalen och betraktarens egna rörelser i lokalen. Bilden förvandlas till en händelse när den avbildade personens och betraktarens blickar möts.  De historiska lagren verkar försvinna när vi möter blicken från en annan människa.

Maaretta Jaukkuri

SE OKCSÅ

Mer Artister

Ehdokkaat

Lue lisää tämän vuoden ehdokkaista.

Palkitut

Katso kaikki palkitut taiteilijat.

Julkaisut

Tutustu vuosittaisiin katalogeihimme.

Magnus Wallin

Magnus Wallin

Kandidater 2021

Magnus Wallins konst kretsar kring kroppen. Inte bara kroppens relation till normer lyfts fram, utan även hur många olika kroppar vi har såsom olika förståelseformer.

Information

Magnus Wallin

Magnus Wallins konst kretsar kring kroppen. Spektrumet är brett: från 3D-animation, exempelvis hans Exit (1997),  i vilken halta och lytta kroppar från målningar av Hieronymus Bosch i ett datorspelsliknande verk ses jagas av en eld) till verk vars materiallistor klingar som makaber poesi: ”3 mänskliga kranier monterad på 220 cm höjd” med fontaneller i form av runda, fyrkantiga eller stjärnformade hål att stoppa rätt kloss igenom (Method, 2011); från material som visar hur totalitär politisk och estetisk representation har harmonierat med vetenskapens normerande brist på mänsklighet, till en renodling av känslan av kroppens utsatthet – som i I live here (1994) där åskådaren måste trycka sig mot väggen för att den ilskna kopplade hunden inte ska komma åt att bitas.

Inte bara kroppens relation till normer lyfts fram, utan även hur många olika kroppar vi har såsom olika förståelseformer. Educated (2007) är filmad med värmekänslig infraröd film som visar oss en rent termisk kropp som får helt andra beteenden och gränser i rummet än den vanliga synliga kroppen; skeletten är ofta delar av ett beteende, som i Colony (2009) där skeletten lever utan att frysa i ett islandskap, med benmärg som tycks producera könsdrift istället för blod; organen är ofta mer relations- och passionsinriktade, som i Element (2011) där enskilda organ väntar på sin plats i en organism som Wallin har tänkt på som ”den sociala kroppen” (gestaltad bland annat av väggar som andas i Exercise Parade 2001).

Wallins installationer gör filmerna mer fysiska och objekten mer filmiska än de annars är, kanske för att material som tänder känns i kroppen när man tittar, och det nya tittandet ger en bilder som är lika främmande som en kameras. I verket Unnamed (2016, 2017) får han foton ur medicinska böcker om kroppsliga avvikelser att övergå till något som verkar vara rörlig bild, och i den rörliga bilden övergår representationen i kropp och liv. Det är förstummande. Någon gång har han lyckats med den animationen bara genom att hänga projektorerna i linor som får bilden att röra sig ytterst lite så att kropparna ser ut att andas och titta på en. Precisionsarbetet når ända in i själen på betraktaren. Väl där är verken krävande: Se som om du vore en människa!

Lars Erik Hjertström

SE Också

Mer Artister

Ehdokkaat

Lue lisää tämän vuoden ehdokkaista.

Palkitut

Katso kaikki palkitut taiteilijat.

Julkaisut

Tutustu vuosittaisiin katalogeihimme.