Kari Vehosalo

Kari Vehosalo

ARS FENNICA 2017

Kari Vehosalo bygger i sina arbeten upp dramatiska scener där livet och döden förenas i ett brännande sting. Verken samlar på ett fotografiskt och filosofiskt exakt sätt upp skönheten, psykopatologin och den västerländska traumakulturen.

Information

Kari Vehosalo

Kari Vehosalo bygger i sina arbeten upp dramatiska scener där livet och döden förenas i ett brännande sting. Verken samlar på ett fotografiskt och filosofiskt exakt sätt upp skönheten, psykopatologin och den västerländska traumakulturen.

Vid Vehosalos behandling kulminerar den moderna ikonografin i Jayne Mansfield, vars sexiga kropp attackerar betraktaren med samma raseri som en bil som håller på att krocka. Mansfields kraschade bil är som bränd av blixten och som en seriebildsaktig hänvisning till kändiskulturen. Sambandet mellan sex och död drar en populärkulturell linje från James Dean ända till Diana.

En annan gestalt som skymtar i verken är Ted Kaczynski, matematiker, anarkist och en av den performativa terrorismens fäder. Kaczynski eller Unabomber pinade under nästan 20 års tid USA, från slutet av 1970-talet till 1990-talets mitt. Kaczynksi som senare blev känd som kritiker av det allt mer teknologiserade samhället levde som eremit under alla åren ända tills han blev fast. Ensamheten, tystnaden och blicken påminner oss om den västerländska psykopatologin. Dess djupaste lager har belysts genom hela 1900-talet.

Vehosalos arbete bygger på en tradition där semiotiken och psykokulturen förenas. Verkens gråa nyanser gestaltar noggrant också mänskliga gester, och i verkens drama finns också det mänskliga närvarande, i form av minnen, sikten och sting.

Text: Atte Oksanen | Översättning Emilia Siltavuori

expertutlåtande

// Beatrix Ruf

With my intense encounters with the shortlisted artists for the 2017 Ars Fennica prize – Maija Blåfield, Pekka and Teija Isorättyä, Perttu Saksa, Kari Vehosalo and Camilla Vuorenmaa – still fresh in my mind, I must emphasize the impressively high quality of their artistic projects and the installations and displays at the Kiasma Museum. Making the decision to give the award to one particular artist was not easy, especially considering the power of the exhibition as a whole and the interplay of the artists’ works in it.

Present in the work of all the artists are urgent actual conditions confronting us all with the question of identity, both mentally and physically, and ethical questions laying bare the conditions in which we all live. These confront us in carefully drafted portraits of humans and animals, radical personal exposures and ecological reflections.

Out of this group of artists and their projects I would like to highlight and award this year’s Ars Fennica prize to Kari Vehosalo.

While visiting his studio and seeing his installation in the Ars Fennica exhibition at Kiasma, the profound and striking experience was for me the ghostly rendering of things as we know them. Images, the history of thinking, the history of metaphor and symbol and the function of language all merge into a theatricality of disruption; in Vehosalo’s work, human desires in their many forms of cultural expression have become dysfunctional and are reconfigured.

The body, projections on realities, mythologies and meaning all break down, crash together and become questionable.

The medium of painting is simultaneously fetishized and dissolved through the artist’s precise choice of technique and homogenizing color. The simultaneous use of various artistic techniques from painting, photography and sculpture reverses carefully drafted handiwork into a non-painterly and deeply polluted experience. Everything is “readable” – but it is exactly this misleading perfection of Vehosalo’s paintings, objects and installation that culminates with equal force in physical and mental violence…

Images and materials decompose meaning, the production of images turns into a disconcerting, unsettling, infected and sterile appearance – and our aesthetic, as well as philosophical certainties, bounce off disingenuous beauty.

Beatrix Ruf

Kurator

Beatrix Ruf är chef för Stedelijk -museet i Amsterdam. Efter sina studier verkade hon som kurator på Thurgau konstmuseum i Warth under åren 1994-1998 och som chef för Kunsthaus Glarus åren 1998-2001. År 2001 utnämndes Ruf till chef för Zürichs konsthall. Under hennes chefsperiod utfördes en betydande utvidgning av konsthallen åren 2003-2012. År 2006 kuraterade hon den tredje Tate triennalen i London och år 2008 var hon med om att kuratera Yokohama -triennalen.

Kandidater

Läs mer om årets kandidater.

Pristagare

Se alla prisbelönta artister.

Publikationer

Kolla in våra årliga kataloger.

Egill Sæbjörnsson

Egill Sæbjörnsson

Kandidater 2019

Det är möjligt att den isländske konstnären Egill Sæbjörnsson främst är känd för sina fiktiva vänner. Det är Ugh och Boogar, 36 meter långa människoätande troll som älskar kaffe. De blev världsberömda på biennalen i Venedig sommaren 2017. Sæbjörnssons konst är samtidigt finurlig, omedelbar och djuplodande. Den överraskar, roar och förvirrar.

Information

Egill Sæbjörnsson

Det är möjligt att den isländske konstnären Egill Sæbjörnsson främst är känd för sina fiktiva vänner. Det är Ugh och Boogar, 36 meter långa människoätande troll som älskar kaffe. De blev världsberömda på biennalen i Venedig sommaren 2017.

Idén om Ugh och Boogar föddes 2007 när Sæbjörnsson såg långnosade trollfigurer i en souveniraffär. De började växa i hans fantasi. ”Till en början lekte jag med fantasifigurerna utan en tanke på att jag skulle göra konst tillsammans med dem. Men de växte sig allt större och till slut tog de mig i besittning”, berättar konstnären. ”De är mycket styvnackade och lite grann megalomana.”

När trollen hörde att deras vän hade fått en inbjudan till biennalen blev de avundsjuka och kapade den isländska paviljongen åt sig själva. Följden blev en unik utställning som fick stor plats i den internationella pressen.

Järnet ska smidas medan det är varmt. Ännu samma år introducerade de uppfinningsrika trollen lyxprodukter som de hade skapat och intog Galerie Anhava i Helsingfors som sin butik. På eleganta försäljningsdiskar fanns smycken och parfymflaskor av enorma dimensioner och med ytor av skinande guld. Man kunde eventuellt tycka att trollens smak ännu är något oslipad.

Egill Sæbjörnsson (f. 1973) har vid sidan av konst och musik studerat tibetansk sinneskontroll (Mental Physics), clowneri, 3D animation och interaktiv programmering i både Reykjavik och Paris. Han är en branschöverskridande konstnär vars konst å ena sidan baserar sig på att använda teknologi som måleriets och skulpturens förlängning, och å andra sidan att kombinera verkliga föremål och projicerade illusioner med ljud, musik och performance.

Jättetrollen passar bra in i bilden med tanke på den isländska folkdiktningen som kryllar av älvor, vättar och andra väsen. Denne isländske konstnär känner väl till de klichéer som är förknippade med hans hemland, och han och kan roa sig på deras bekostnad.

Sæbjörnssons konst är samtidigt finurlig, omedelbar och djuplodande. Den överraskar, roar och förvirrar. Den lyfter fram allvarliga frågor om existens, men gör det på ett sätt som både konstnären själv och betraktarna kan njuta av. Även om Sæbjörnssons verk är experimentella och söker nytt, är det viktigt för honom att betraktaren kan förstå dem utan föregående direktiv, studier eller bakgrundsinformation.

Text: Timo Valjakka | Översättning Barbara Cedergvist

Kandidater

Läs mer om årets kandidater.

Pristagare

Se alla prisbelönta artister.

Publikationer

Kolla in våra årliga kataloger.

Aurora Reinhard

Aurora Reinhard

Kandidater 2019

Aurora Reinhard (f. 1975) har kallats en ”livets upptäcktsresande”. I sin konst har hon länge granskat makt- och känsloförhållanden mellan män och kvinnor. Å andra sidan har hon behandlat – ofta ganska rättframt – olika frågor kring könsidentitet och hur sexualitet presenteras i bild.

Information

Aurora Reinhard

Ett av Aurora Reinhards senast arbeten är Martyr (2018), en under en halv meter hög vit gipsskulptur, där en naken kvinnokropp genomborras av tre gyllene pilar. Verket är ett slags självporträtt: utöver att det är fråga om en 3D skanning av konstnärens egen kropp hänvisar pilarna till romantiska möten som har berört henne på djupet.

Motiv till sina verk hämtar Reinhard från mediernas och reklamernas illustrationer och från den västerländska konstens historia. Hon tolkar emellertid bilderna via sina egna erfarenheter och ofta genom att ändra på könet eller på hur hon ser på objektet. Bakgrunden till skulpturen Martyr är den från renässanskonsten kände helige Sebastian, en kristen, romersk officer som levde på 200 talet och som genom ett under överlevde en avrättning. Utgående från en del målningar förefaller det som om han inte ens hade lidit nämnvärt.

När Reinhard byter ut det manliga helgonet mot sin egen kropp lyfter hon samtidigt fram den nästan två sekler gamla berättelsen till vår tid. Dessutom ger hon den inte bara sin egen utan också en allmängiltig innebörd som syftar på mellanmänskliga i stället för himmelska förhållanden.

Aurora Reinhard (f. 1975) har kallats en ”livets upptäcktsresande”. I sin konst har hon länge granskat makt och känsloförhållanden mellan män och kvinnor. Å andra sidan har hon behandlat – ofta ganska rättframt – olika frågor kring könsidentitet och hur sexualitet presenteras i bild. I sådana sammanhang har hon också gett ut av sig själv och sökt svar både framför och bakom kameran. Med ansiktsmask, eller som i sina senaste verk utan ansiktsmask, står hon själv modell för sitt eget verk.

Till hennes återkommande teman hör också en nästan systematisk och ofta provokativ kritik av de endimensionella och idealiska kvinnobilderna. Kvinnogestalterna i hennes fotografiska verk är överdrivet sminkade och klädda på ett sätt som refererar till pornografiska illustrationer. Överdriften är emellertid uppenbar, och de medel som använts för att bygga upp illusionerna är så transparenta att man inte kan undgå att uppfatta det verkliga budskapet.

En sak man inte kan förbigå när man står inför Reinhards fotografier är att de är så fullkomliga. Det är som om de hade fötts av sig själva eller som om de kommit ned från himlen – till och med när de är splittrade såsom gipsskulpturen Broken (2017). De påminner om (och imiterar ibland också) industriellt framställda lyxartiklar.

Verkens fullkomlighet är emellertid inte ett självändamål. Den är överdriven och tjänar samma syfte som de fotografiska verkens överdrivna make up och klädsel. Den lyfter fram dolda önskningar och behov, samtidigt som den avslöjar att det som ger bilden näring närmast har karaktären av en hägring.

Text: Timo Valjakka | Översättning: Barbara Cederqvist

Kandidater

Läs mer om årets kandidater.

Pristagare

Se alla prisbelönta artister.

Publikationer

Kolla in våra årliga kataloger.

Ragnar Kjartansson

Ragnar Kjartansson

ARS FENNICA 2019

Ragnar Kjartansson (född 1976 i Reykjavik, Island) började sin karriär med teater, performans och måleri. Men han rör sig fritt mellan olika konstformer, han gör musik till skulptur, målar performativt och omvandlar film till tableaux vivants. Hans fulländade arbete omfattar videoinstallationer baserade på repetitiva strukturer, performanser och serier av plein-air-målningar. I sin konst analyserar han emotionella lager, sociala dimensioner och motstridiga element som förekommer i vår vardag.

Information

Ragnar Kjartansson

Ragnar Kjartansson (född 1976 i Reykjavik, Island) började sin karriär med teater, performans och måleri. Men han rör sig fritt mellan olika konstformer, han gör musik till skulptur, målar performativt och omvandlar film till tableaux vivants. Hans fulländade arbete omfattar videoinstallationer baserade på repetitiva strukturer, performanser och serier av plein-air-målningar. I sin konst analyserar han emotionella lager, sociala dimensioner och motstridiga element som förekommer i vår vardag.

Kjartanssons arbeten återspeglar konsten i dess mångdubbla former. Hans arbeten är ett ode till konsten som sådan men också en exposé. När vi skapar och njuter av musik, teater, film, litteratur och visuell konst art höjs humöret samtidigt som vi undersöker våra

mänskliga villkor. Kjartansson överför och transponerar denna osäkra vetenskap från en konstform till en annan genom att citera dess och sin egen historia.

Han ger ledtrådar till konstens mekanismer genom att avslöja dess fasad såväl som dess dolda sida. Han utmanar den konstnärliga kreativitetens möjligheter och gränser, och resultatet är en kombination av det underbara och det löjliga. Och dessa två sidor kolliderar hela tiden med varandra – verklighet vs. konst, tvivel vs. hopp. De blockerar varandra, återspeglar varandra eller sammanförs.

Ragnar Kjartanssons arbeten visar hur vi hela tide konstruerar vår verklighet – och samtidigt påminner det lekfulla greppet oss om den njutning som vi får av detta under processen.

Ehdokkaat

Lue lisää tämän vuoden ehdokkaista.

Palkitut

Katso kaikki palkitut taiteilijat.

Julkaisut

Tutustu vuosittaisiin katalogeihimme.

Miriam Bäckström

Miriam Bäckström

Kandidater 2019

Drivkraften bakom Miriam Bäckströms arbeten är hennes ingående studier i det symbiotiska förhållandet mellan bild och verklighet i det mänskliga psyket. Hon använder sig av olika konstnärliga medier såsom fotografi, film, performance, teater, installation och text.

Information

Miriam Bäckström

Drivkraften bakom Miriam Bäckströms arbeten är hennes ingående studier i det symbiotiska förhållandet mellan bild och verklighet i det mänskliga psyket.

Hon använder sig av olika konstnärliga medier såsom fotografi, film, performance, teater, installation och text. Hennes tidiga arbeten som konceptuell fotograf gick ut på tekniskt exakt återgivning av interiörer såsom bostäder, museer, gallerier eller vitriner i ett varuhus – där den mänskliga varelsen var kusligt frånvarande, men ändå på olika sätt underförstådd. Det var som om interiörerna var iscensatta på jakt efter sina karaktärer.

Bäckström siktar konsekvent på teknisk precision och nyskapande, oavsett om hon arbetar med stillbilder eller rörliga bilder. Samtidigt har hon öppnat sitt konstnärskap för samarbete som tillåter improviserade och teatrala element. Det kan bli film, levande performancer eller publicerade texter där gränserna mellan det dokumentära och det fiktiva, liksom mellan det ursprungliga och det anpassade beräknas överskridas.

I sitt hybrida experimentella arbete bearbetar och kullkastar Bäckström visualiseringens och berättandets, scenarbetets och utställningsbyggandets konventioner. Under hela sin karriär har hon testat motstridiga syner på auktoritet och subjektivitet, utförande och betraktande, det allmänna och det privata, fakta och fiktion. Hon söker alltid efter en ny bild, en ny erfarenhet, en ny känsla – så ny att ingen riktigt vet hur man ska uppfatta eller reagera på dem.

I sina senare och pågående verk anpassar Bäckström sitt letande till ett medium för maskinvävda gobelänger som tillverkas på dataprogrammerade jacquardvävstolar. Den fotografiska perceptionen har förts så långt att skillnaderna mellan medium, bild, material och yta blir oklar och otillfredsställande, vilket leder till en sannolik kollaps mellan det man kan se och det man kan förstå. I serien New Enter Image öppnar den nya bilden för ett nytt synsätt: en immersiv, konstruerad verklighet där betraktaren alltid redan befinner sig inne i bilden.

Kandidater

Läs mer om årets kandidater.

Pristagare

Se alla prisbelönta artister.

Publikationer

Kolla in våra årliga kataloger.

Petri Ala-Maunus

Petri Ala-Maunus

Kandidater 2019

När Petri Ala-Maunus (f. 1970) som yngre funderade på vad han skulle göra som konstnär, beslöt han sig för att gå via en negation. Eftersom landskapsmåleri var det som intresserade honom minst skulle han börja måla landskap, men på sitt eget sätt.

Information

Petri Ala-Maunus

När Petri Ala-Maunus (f. 1970) som yngre funderade på vad han skulle göra som konstnär, beslöt han sig för att gå via en negation. Eftersom landskapsmåleri var det som intresserade honom minst skulle han börja måla landskap, men på sitt eget sätt. Under 1990-talet blev han känd för sina skickligt utförda men ofta sockersöta solnedgångar som han inte bara målade på olika stora dukar utan också på nästan vilket som helst material, allt ifrån pizzakartonger till lönnblad.

Beträffande solnedgångarna handlade det inte endast om en ironisk lek, om att omplacera hötorgskonstens klichéer i ett nutidskonstens ramverk. De serietillverkade verken påminde om varandra och väckte frågor om det romantiska landskapets väsen, och om människans andel av betydelseinnehållet.

För ungefär fem år sedan övergick Ala-Maunus till målningar där det inte finns några som helst spår av mänsklig närvaro. De är mäktiga vyer över en värld före eller efter människan, förvirrande noggrant gjorda. När man står framför dem förefaller det som om alla antikens element hade fått fritt spelrum samtidigt.

Målningarna faller i hög grad tillbaka på det romantiska landskapsmåleriet som föddes i konstakademin i Düsseldorf på 1800-talet. Romantikerna föredrog orörd och otämjd natur. Den avbildades detaljrikt och dramatiserat, som något större än människan; den skulle samtidigt vara kuslig och väcka beundran. Man kan se liknande ambitioner också i Ala-Maunus verk.
Existerande berg och vattenfall var inte nog för romantikerna. Deras verk är montage som byggdes ihop i ateljén, målade kollage. Också Ala-Maunus plockar ihop sina målningar av flera tiotal olika delar och detaljer. De är landskapssimuleringar i den betydelse Jean Baudrillard avsåg, kopior utan original. De är namnlösa platser som sträcker sig från nuet tusentals år bakåt i tiden, men i vilken riktning? Skapelseberättelsen och världens undergång tar varandra i hand.

Till Düsseldorfskolans utmaningar hörde att göra bildmontagen till helheter. En av metoderna var att begränsa paletten till några få, nära besläktade nyanser, lite på samma sätt som i ett svartvitt fotografi. Ala-Maunus bygger också ofta upp sina målningar med bara tre eller fyra färger. Men i motsats till sina föregångare blottar han målningarnas fiktiva väsen genom att kvarlämna ställen som splittrar illusionen. De påminner om att det är fråga om en målning, en tvådimensionell yta täckt med färg.

Mäktiga klippor, vilt skummande forsar och granar med mörka grenar förefaller nästan öververkliga i Ala-Maunus målningar. Efter att ha vuxit upp på landsbygden har han både ett levande förhållande till naturen och, som ett arv hemifrån, en aktning för skickligt hantverk. Han målar motiv som han tycker om och gör det precis som han vill med målet att nå fullkomlighet. ”Om det där bara hade kunnat göras ännu bättre”, tänker han ofta inför en nyss avslutad målning.

Text: Timo Valjakka

SE OKCSÅ

Mer Artister

Kandidater

Läs mer om årets kandidater.

Pristagare

Se alla prisbelönta artister.

Publikationer

Kolla in våra årliga kataloger.