Camille Norment är en interdisciplinär multimediekonstnär, kompositör och artist vars konst- och performansverk ställs ut och visas upp över hela världen. 

Under sin karriär har Norment utforskat det hon kallar för ”kulturell psykoakustik”, en undersökning av socio-kulturella fenomen med hjälp av ljud som påverkar kropp, själ och samhälle. Hon tillämpar detta koncept i skapandet av kritiska verk som tar upp hur kontext, form, rymd och tittarens kropp bidrar till somatiska och kognitiva upplevelser.

Camille Norment föddes i Silver Spring i Maryland år 1970. Hon är bosatt i Oslo och jobbar som prorektor för forskningen vid Konstakademin. Norment har en bakgrund i dans och musik. Hon tog sin kandidatexamen i komparativ litteratur och konsthistoria vid University of Michigan, Honors College och sina två magisterexamen i konst och interaktiv telekommunikation vid New York University. Hon är också medlem i Independent Study Program vid Whitney Museum i New York.

Emilija Škarnulytė är en multidisciplinär konstnär och filmmakare. Hon har länge varit intresserad av historier som format övergången från modern humanism till det post-humana tillståndet. Tillståndet präglas av en återgång till sinnebilder som ett sätt att förstå jaget och andra i en tid av radikala förändringar och ständig kris som kallas för 2000-talet. 

Škarnulytė söker inspiration till sina verk i ekologiskt unika ställen så som polcirkeln, öknarna i Mellanöstern och Los Angeles. Platserna utgör kontext för hennes kritiska undersökningar av de långsiktiga ekologiska följder av det antropocentriska nuet. De framstår också som referenspunkter i hennes meditativa filmer som ofta placerar moderna myter – till exempel mystiken i atomåldern – inom en större kontext på den geologiska tidsskalan för att fråga sig: hur hamnade vi här?  Škarnulytė utmanar i sina verk den traditionella uppfattningen om att morgondagens värld är dagens värld.

Installationskonstnären Lap-See Lam undersöker frågor kring identitet och kulturella konstruktioner genom att undersöka den kinesiska diasporan i Sverige.

Hon använder sig ofta av sin familjehistoria, såsom i videoinstallationen Mother’s Tongue (2018), som hon skapade tillsammans med sin kusin, regissören Wingyee Wu. Filmen beskriver interiörerna i utrotningshotade kinesiska restauranger. Hon utgår från sin egen familjs erfarenheter som restaurangägare i Stockholm. I verket kombinerar hon det visuella uttrycket med fiktiva monologer av kvinnor från tre generationer som berättar om sina arbetsupplevelser.

Lam fortsätter på temat i Phantom Banquet (2019), som hon producerade för Performa 19 Art Biennial i New York. I verket undersöker hon hur konstgjorda miljöer kan påverka identiteten. År 2020 utsåg amerikanska Forbes Lam till en av Europas mest lovande unga personer inom konst och kultur.

Konstnären Tuomas A. Laitinen arbetar med videoinstallationer, ljud, glas samt kemiska och mikrobiologiska processer. Han är intresserad av ekologiska frågor, porösa system och hur kännedom och information tillkommer.

Kontinuerlig förändring och materialens genomskinlighet är återkommande teman i Laitinens verk. Hans verk föreslår symbiotiska kontaktzoner där olika livsformer och material flätas samman. Under de senaste åren har Laitinen arbetat mycket med bläckfiskar och skapat bland annat miljöer för dessa livsformer.

Laitinens multisensoriska installationer ställer frågor om aktiviteter och reaktioner i olika ekosystem var man rör sig sömlöst från mikroskopiska partiklar till samhällenas maktstrukturer och mytologier. Konstnären har influerats av science fiction och vetenskapsfilosofier och teknik som söker ny praxis för samlevnad på jorden.

Med genomtänkt komposition och materialanvändning förvandlar Henni Alftan vardagliga ämnen som interiörer, landskap, personliga tillhörigheter och figurer till allt annat än vanliga. Alftan skapar sina bilder genom att bygga former och färger kring personliga observationer. Varje bild grundar sig på anteckningar och skisser. De tätt beskurna scenerna utmanar en att fundera på vad som finns utanför dukens kanter.

Alftans verk har en bildlig karaktär men de anspelar också på abstraktion. Materialvalen och färgerna uppfattas skildra något annat än sig själv. Streckade penseldrag ter sig som stickade plagg, svarta kurvor blir till kajal och tunna färghinnor blir till reflektioner i en spegel eller på en kniv. Återkommande fönster, dörröppningar och andra inramningar pekar bokstavligt och bildligt på tittande i intima målningar som beskriver snarare än återger den visuella världen.

På Alftans målardukar flätas en känsla av det välbekanta och underliga ihop på ett sätt som aktiverar tittarna till att titta och gissa.