Alexis Pauline-Gumbs sade: ”Vi har nu möjligheten, när vår art är fullständigt sammankopplad (läs: sociala medier), att lära oss nya, lära av oss gamla och lära om nya tankemönster och berättande på ett sätt som låter oss samverka med miljön istället för vara separerade från miljön på ett dominerande, kolonialistiskt sätt.”

Det är en ära för mig att få vara med i detta underbara Ars Fennica-projekt och det har varit ett svårt beslut att utse en vinnare för årets Ars Fennica-pris bland ett så fantastiskt utbud av konstnärer. Jag kände att det är angeläget att vi nu erkänner Eija-Liisa Ahtilas visionära praxis.
Ahtila har utfört ett exemplariskt arbete i över tre decennier och hon fortsätter att skapa verk som är angelägna för 2000-talet som en av de viktigaste moderna konstnärerna. Det finns många orsaker till att jag har valt Ahtila till mottagare av Ars Fennica-priset.

Ahtila har alltid överbryggat olika inriktningar där hon har arbetat som visuell konstnär och filmmakare och hon har sedan nittiotalet varit en pionjär i att föra samman rörliga bilder och installationer. En viktig synpunkt är att de flesta av hennes verk har att göra med miljön, särskilt under de senaste decennierna. I dessa verk är skogen, växterna och vår naturliga omgivning lika viktiga karaktärer som människorna. Detta kopplar henne till Édouard Glissant. Hennes arbete handlar inte enbart om ekologi utan är en vidareutveckling av det som Manthia Diawara kallar för ekologisk poesi.

Ahtila får mig också att tänka på vikten av långsiktighet, eftersom hennes process varar länge i denna värld av kortvarighet. Jag har alltid beundrat faktumet att både hennes sätt att arbeta och hennes verk i sig berör detta. Hon har exempelvis arbetat i årtionden på sin avhandling, hon arbetar flera år med sina filmer och hennes forskning är otroligt ingående: när vi besökte hennes studio för Ars Fenncia var Ahtilas studio fylld av dokument på väggarna. Det såg nästan ut som en warburgisk atlas med bilder och hittade texter som kopplats ihop enligt en associativ princip.

Ahtilas arbete ifrågasätter bland annat filmernas antropocentriska natur. Artisten har skapat en mer balanserad bild av vår planet, som inte är antropocentrisk. Hon hittar visuella infallsvinklar och berättande som visar oss en väg ut från antropocentrism och ger utrymme för icke-mänskliga arter att träda in i vår imaginära värld. I dessa bilder kan människor och icke-människor samexistera; träden kan vara huvudpersoner i hennes berättelser.

De ämnen Ahtila behandlar är mycket omfattande och därför tar hon sig an dem från flera olika vinklar under flera års tid, som ett kontinuum. Det ligger något häpnadsväckande i hur hon alltid ger oss alternativa synpunkter på saker och ting, som ett pussel där delarna inte är tvådimensionella utan bildar ett tredimensionellt pussel som hon kopplar till verkligheten. Ahtila uppfann verkligen en metodik för ekologiska filmer. Hennes arbete är angeläget för det här århundradet och därför har jag valt henne till mottagare av Ars Fennica-priset.