Materialkänslan är drivkraften för verk av skulptören Hanna Vihriälä. Hon använder sig av material som annars sällan uppmärksammas, så som godis, grus och akrylpärlor som hon trär ihop för hand på stålvajrar till enorma, hängande och luftiga verk. Verken kräver pietetsfyllt handarbete, då det kan handla om upp till 350 000 stycken akrylpärlor som bildar en stringent, men levande yta. Det råder en spänning i verken mellan olika konstraster så som det beständiga och bräckliga eller hårt och mjukt.

Vardagliga iakttagelser är hugskottet för innehållet, vilket kan röra sig från allt från ogräs, rökpauser till Mercedes-bilar. Trots det vardagliga är Vihriäläs verk djupt personliga, men hon lyckas göra dem allmänt relaterbara och förmedla känslor som många kan identifiera sig med, så som en förälders bortgång, barndomslandskap eller habegär. Ett inte särskilt värdefullt föremål blåses upp till enorm storlek och får drömlika och overkliga drag. Bildspråket antar en form som befinner sig någonstans mellan grafik, måleri och skulptur. Verken engagerar också flera sinnen; så 200 000 stycken sötdoftande godisbitar som formar en gigantisk ros och för fram teman som begär, njutning och frestelse.

Vihriälä är känd för sina många offentliga verk bland annat i skolor och sjukhus runtom i Finland. Hon jobbar starkt platsspecifikt, måtten och delvis även innehållet och material, hittas från de platser som tilldelats verken. Vihriälä använder sig även av brons, gjutjärn, aluminium och mässing, för att exempelvis forma olika djurs näsor i alfabetisk ordning på en lågstadievägg. Likaså engagerar hon sig ofta lokalt bland invånare och får dem att bidra med material till de verk hon skapar, så som att donera pinkfärgade leksaker, stickor, plastkorkar, mobilskal, sugrör och bollar för att forma ett enormt flygande, ungdomligt hjärta.

Hanna Vihriälä (f. 1974 i Oulainen, bor och arbetar i Tammerfors) tog skulptörexamen från Bildkonstakademin i Helsingfors år 2003. Hon har även skulpturexamen från Estlands konstakademi. Hennes verk har visats sedan 1999 på bland annat Galleri Sculptor, Galleri Forum Box i Helsingfors och Museet för nutidskonst Kiasma. Vihriäläs verk ingår i Föreningen Konstsamfundet – Amos Rex:s, Museet för nutidskonst Kiasmas och Wäinö Aaltonen museets samlingar.

Jani Ruscica arbetar med rörliga och tryckta bilder, skulptur samt performancekonst. I Ruscicas verk förändras saker och ting ständigt; de sträcker sig, böjer sig och rör sig kontinuerligt i ett försök att ifrågasätta kategoriska gränser och synliggöra osäkerheten i olika betydelseförhållanden. Fragmentariska tecken och bilder som verkar bekanta glider undan i Ruscicas verk, blir oläsliga och ger utrymme för det upplevelsebaserade och obestämda.

Ruscicas skulpturala videoverk och platsspecifika muralmålningar materialiseras alltid i relation till rummet och arkitekturen samt den kroppsliga upplevelsen av dem. I hens träsnitt och andra grafiska arbeten uppenbarar sig även en för tolkningar öppen och riskfylld arbetsmetod. Dessa verk balanserar mellan olika koder och presentationssätt, vilket försvårar vår förmåga att entydigt tyda deras betydelser. Centralt för Ruscicas verk är att fästa särskild uppmärksamhet vid de ögonblick som faller mellan, eller till och med utanför, dikotomier och definitioner – de ögonblick då betydelser bryts upp och formas om på nytt. Istället för en tydlig subjektbild skapas en bild av de olika visuella och materiella fenomenens relativitet. Snarare än kategoriska definitioner strävar Ruscicas verk efter att performativt och lekfullt aktivera motsägelser som är inneboende i visuella och andra fenomen, vilket ger utrymme för hybriditet, mångfald och oändlig förändring.

Jani Ruscica (f. 1978, Finland/Italien) bor och arbetar i Helsingfors. Hen studerade skulptur vid Chelsea College of Art & Design i London (kandidatexamen 2002) och mediakonst vid Bildkonstakademin i Helsingfors (magisterexamen 2007). Ruscica har haft flera separatutställningar, senast på Helsingfors konsthall (2022) och på 1646 Art Space i Haag (2021), samt deltagit i många internationella utställningar som Kiran Nadar Museum i New Delhi (2023), 6th Dhaka Art Summit i Bangladesh (2023), HAM i Helsingfors (2023), MMOMA i Moskva (2021), AGWA i Perth (2020) och 1st Riga Biennial (2018). Ruscicas verk ingår i samlingar som Centre Pompidou i Paris, Saastamoinen stiftelsen i Esbo och Museet för nutidskonst Kiasma i Helsingfors. År 2018 tilldelades hen William Thuring-huvudpriset.

Naturen skildras med tvetydig spänning i Roland Perssons måleriska silikonskulpturer och storskaliga installationer; det är både nedbrytande och uppbyggande. I hans verklighetsskildringar blandas surrealistiska, drömlika element. Växter och djur framstår ofta som förvrängda och felbehandlade i människans händer. Persson har länge varit intresserad av förhållandet mellan människa och natur, samt naturen som en symbolisk källa. Bildspråket har ofta sin utgångspunkt i ett slags naturvetenskapligt kategoriserande, men han avbildar inte naturen enbart för naturens skull, utan den fungerar också som en yta för att projicera det undermedvetna och känslor på, samt för metaforer att ta plats. Konstnären använder sig av objekt eller naturfragment som han har ett speciellt förhållande till eller som han har vuxit upp med. Det kan också handla om berättelser eller fantasier, laddade med något som berör honom personligen.

Persson har länge arbetat med avgjutningar i silikongummi, som han sedan målar från insidan för att få den rätta organiska karaktären. Slumpen har en avgörande roll i skapandet av silikonskulpturerna och är ett estetiskt uttryck i sig. Persson är också känd för sina många offentliga verk i Sverige. I silikon eller målad brons och aluminium framför dessa bland annat lekfullhet, feminitet, färg och konceptualitet. Att teckna är grundläggande för konstnären. Hans storskaliga teckningar på gulnade papper är långsamt gjorda med punkter, föreställande bland annat kaktusar, djuranatomi eller glasskåp med skelett. Teckningarna är ett slags komplement till skulpturerna, något som tycks påvisa ett slags vetenskaplig strävan eller en sorts förklaring av något man bara kan ana.

Roland Persson (f. 1963) bor och arbetar i Stockholm. Persson tog examen från Umeå konsthögskola 1993 och fortsatte därefter sina studier vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Hans universitetsstudier kompletteras av ett intresse för teoretisk psykoanalys, vilket återspeglas i verkens undermedvetna och analytiska innehåll. Perssons verk har frekvent visats i både separatutställningar och grupputställningar i de nordiska länderna och Europa, men också i Ryssland och Asien. I Finland har hans verk inkluderats i museiutställningar på både Amos Rex och HAM Helsingfors konstmuseum 2024, samt en soloutställning på Kuntsi Museet för modern konst i Vasa 2023.

Ragna Bleys storskaliga målningar kännetecknas av organiska och föränderliga former, där det slumpmässiga och okontrollerbara ges spelrum. Måleriet pendlar mellan det föreställande och det ogripbara. Bleys konstnärskap är utpräglat experimentellt och omfattar även skulptur och performance, där språket och text är viktiga komponenter. Det rumsliga är av stor betydelse i seendet av Bleys verk. En procession av målningar kan till exempel hängas på ståltråd, svävande genom rummet rygg mot rygg, vilket ställer upp annorlunda villkor för betraktande och upplevelse.

Bley målar på golvet i sin ateljé i Oslo, där hon häller och skrapar färg över bland annat segelduk för att skapa lager av färg. Hon arbetar också på PVC med tjock emaljfärg som inte tränger in i ytan, utan istället tar steget ut till något skulpturalt. Bley har även sytt fickor på dukar som fyllts med organiska material såsom teblad, torkade hallon och gurkmeja. Verken har sedan placerats utomhus, vilket får motiven att leva utifrån vädrets makter. Men det är inte bara färgens levande och skiftande egenskaper står i centrum, utan också en fragmentering av olika intressen som sipprar igenom, så som referenser till science fiction-litteratur, vetenskap och konsthistoria.

Utgångspunkten är ofta personlig och känslomässig, en process byggd på intuition och kroppslig erfarenhet. Via mängder av skisser jobbar konstnären sig genom former och konstellationer för att hitta ambivalenta rum eller tillstånd. Hennes målningar ger känslan att bilden har fångats medan den långsamt formas och utvecklas genom målningsprocessen, likt en organism av osäker status. De olika organiska formerna kan ses som en slags social amöba, som fungerar både som en storskalig kropp och som små enskilda enheter, där Bley tycks ifrågasätta vår annars ordinära binära uppdelning i dagens samhälle mellan individ och grupp.

Ragna Bley (f. 1986, Sverige) är bosatt i Oslo och har en kandidatexamen i fri konst från Kunstakademiet i Oslo (2011) samt en masterexamen i fri konst från Royal College of Art i London (2015). Bley har haft separatutställningar vid Malmö Konsthall, Kunstnernes Hus och OSL Contemporary i Oslo, Kunsthuset Kabuso i Øystese i Norge  och Downs & Ross i New York, samt vid Pilar Corrias Gallery i London. Hennes verk finns representerade i samlingar som Henie Onstad Kunstsenter, Kistefos Museum, Nasjonalmuseet och Astrup Fearnley Museet i Norge, samt Moderna Museet i Stockholm, Malmö Konstmuseum och Statens Konstråd i Sverige.

Camille Norment är en interdisciplinär multimediekonstnär, kompositör och artist vars konst- och performansverk ställs ut och visas upp över hela världen. 

Under sin karriär har Norment utforskat det hon kallar för ”kulturell psykoakustik”, en undersökning av socio-kulturella fenomen med hjälp av ljud som påverkar kropp, själ och samhälle. Hon tillämpar detta koncept i skapandet av kritiska verk som tar upp hur kontext, form, rymd och tittarens kropp bidrar till somatiska och kognitiva upplevelser.

Camille Norment föddes i Silver Spring i Maryland år 1970. Hon är bosatt i Oslo och jobbar som prorektor för forskningen vid Konstakademin. Norment har en bakgrund i dans och musik. Hon tog sin kandidatexamen i komparativ litteratur och konsthistoria vid University of Michigan, Honors College och sina två magisterexamen i konst och interaktiv telekommunikation vid New York University. Hon är också medlem i Independent Study Program vid Whitney Museum i New York.

Emilija Škarnulytė är en multidisciplinär konstnär och filmmakare. Hon har länge varit intresserad av historier som format övergången från modern humanism till det post-humana tillståndet. Tillståndet präglas av en återgång till sinnebilder som ett sätt att förstå jaget och andra i en tid av radikala förändringar och ständig kris som kallas för 2000-talet. 

Škarnulytė söker inspiration till sina verk i ekologiskt unika ställen så som polcirkeln, öknarna i Mellanöstern och Los Angeles. Platserna utgör kontext för hennes kritiska undersökningar av de långsiktiga ekologiska följder av det antropocentriska nuet. De framstår också som referenspunkter i hennes meditativa filmer som ofta placerar moderna myter – till exempel mystiken i atomåldern – inom en större kontext på den geologiska tidsskalan för att fråga sig: hur hamnade vi här?  Škarnulytė utmanar i sina verk den traditionella uppfattningen om att morgondagens värld är dagens värld.

Installationskonstnären Lap-See Lam undersöker frågor kring identitet och kulturella konstruktioner genom att undersöka den kinesiska diasporan i Sverige.

Hon använder sig ofta av sin familjehistoria, såsom i videoinstallationen Mother’s Tongue (2018), som hon skapade tillsammans med sin kusin, regissören Wingyee Wu. Filmen beskriver interiörerna i utrotningshotade kinesiska restauranger. Hon utgår från sin egen familjs erfarenheter som restaurangägare i Stockholm. I verket kombinerar hon det visuella uttrycket med fiktiva monologer av kvinnor från tre generationer som berättar om sina arbetsupplevelser.

Lam fortsätter på temat i Phantom Banquet (2019), som hon producerade för Performa 19 Art Biennial i New York. I verket undersöker hon hur konstgjorda miljöer kan påverka identiteten. År 2020 utsåg amerikanska Forbes Lam till en av Europas mest lovande unga personer inom konst och kultur.

Konstnären Tuomas A. Laitinen arbetar med videoinstallationer, ljud, glas samt kemiska och mikrobiologiska processer. Han är intresserad av ekologiska frågor, porösa system och hur kännedom och information tillkommer.

Kontinuerlig förändring och materialens genomskinlighet är återkommande teman i Laitinens verk. Hans verk föreslår symbiotiska kontaktzoner där olika livsformer och material flätas samman. Under de senaste åren har Laitinen arbetat mycket med bläckfiskar och skapat bland annat miljöer för dessa livsformer.

Laitinens multisensoriska installationer ställer frågor om aktiviteter och reaktioner i olika ekosystem var man rör sig sömlöst från mikroskopiska partiklar till samhällenas maktstrukturer och mytologier. Konstnären har influerats av science fiction och vetenskapsfilosofier och teknik som söker ny praxis för samlevnad på jorden.

Med genomtänkt komposition och materialanvändning förvandlar Henni Alftan vardagliga ämnen som interiörer, landskap, personliga tillhörigheter och figurer till allt annat än vanliga. Alftan skapar sina bilder genom att bygga former och färger kring personliga observationer. Varje bild grundar sig på anteckningar och skisser. De tätt beskurna scenerna utmanar en att fundera på vad som finns utanför dukens kanter.

Alftans verk har en bildlig karaktär men de anspelar också på abstraktion. Materialvalen och färgerna uppfattas skildra något annat än sig själv. Streckade penseldrag ter sig som stickade plagg, svarta kurvor blir till kajal och tunna färghinnor blir till reflektioner i en spegel eller på en kniv. Återkommande fönster, dörröppningar och andra inramningar pekar bokstavligt och bildligt på tittande i intima målningar som beskriver snarare än återger den visuella världen.

På Alftans målardukar flätas en känsla av det välbekanta och underliga ihop på ett sätt som aktiverar tittarna till att titta och gissa.

Wallensköld började sina konststudier vid Helsingfors universitets Ritsal och fortsatte senare till Bildkonstakademin. 2005 utsågs han till Årets unga konstnär. Han har haft åtta utställningar på Konstsalongen. Han har också haft flera separatutställningar på konstmuseer i Finland och andra länder. Hans senaste separatutställning i Helsingfors var på Galleria Halmetoja 2020. Hans verk finns representerade i de viktigaste finländska konstsamlingarna. Han har även gett ut fyra skönlitterära verk, de två senaste på Siltala Förlag.

Bildkonstnären och författaren Viggo-Wentzel Renato-Bogislaus Cathmor-Adlerwalt Wallensköld eller Viggo Wallensköld skildrar världens absurditet genom fiktiva karaktärer. Med åren har hans verk, som oftast har en enda huvudperson, kommit att bilda en helhet, en sammanhållen värld, där olika teman är tätt sammanflätade.

I sina målningar utforskar Wallensköld den fysiska mångfalden hos människor och vår förmåga att hantera olikheter. Han har själv sagt att målningarna bottnar i en känsla av skam, i hans egen erfarenhet av att vara annorlunda. Ända sedan början av 2000-talet har han i sina verk fokuserat på kroppspositivism och icke-binär könsidentitet. Hans sätt att behandla de här ämnena är emotionellt rörande, men samtidigt återhållsamt. Människorna i hans verk representerar inte det fysiskt stereotypa, men förväntar sig ändå uppmärksamhet. Det är viktigt att bli sedd.

Som Wallensköld själv har påpekat finns det alltid ett visst inslag av självporträtt i hans bilder av människor, men de är varken självporträtt eller porträtt. Människorna i hans bilder har ofta lånat poser, kläder och ansiktsuttryck från gamla släktfotografier, från människor som Wallensköld själv aldrig har träffat.

Svampforskaren som är huvudperson i Wallenskölds skönlitterära verk har däremot lånat drag av hans far, som också var konstnär och passionerat intresserad av svamp. Den rabelaisiska stämningen i Wallenskölds experimentella romaner kompletteras av hans egna illustrationer i tusch och akvarell. I dem kommer hans sublima och distinkta teknik till tydligt uttryck, och de ingår också i flera museisamlingar.

Tekniskt utgår Wallenskölds kreativa process från funktionalitet, tillvägagångssättet avgörs av vilken stämning han vill skapa. Ibland består ytan av ett enda tunt färgskikt, andra gånger har han målat lager på lager till en jämn och slät yta. De olika sätten att måla får också målningarnas temperament att skifta från expressivt till lugnt och rofyllt.

Ett centralt tema i Wallenskölds bilder av människor är kopplingen mellan det levande och det icke-levande. Hans kanske mest kända motiv med det temat är maskinmänniskan där en människas huvud eller någon annan kroppsdel är kopplad till en livsuppehållande maskin. Maskinen kan slås på och stängas av, sättas i viloläge eller ställas på en fönsterbräda som dekoration. Samtidigt är den en del av en tänkande och kännande person, vars tankar vi inte kan läsa. Wallensköld behandlar den aktuella frågan om artificiell intelligens, robotar och mänsklighet på ett befriande rättframt sätt. Han lyckas dekonstruera den här ångestskapande tematiken till något tillgängligt, något vi kan relatera till.

Kopplingen mellan det levande och det icke-levande är också ett genomgående tema i Wallenskölds bilder med kyrkogårdsmotiv där gravstenar och minnesplaketter blir till porträtt av de döda. Wallensköld väcker gravstenar till liv på samma sätt som han gör med gamla fotografier. Runt dem växer berättelser fram som får deras subjekt att kännas verkliga.

Då han målar levande människor kopplar han ofta samman dem med ett attribut, som gör det möjligt att tolka deras karaktärer. Det handlar inte om den typen av attribut som är vanliga i religiös konst, som fåglar, mantlar och pilar, utan om vardagliga och välbekanta föremål som en bokhylla, en leksak eller en möbel. Ibland nöjer han sig inte med ett enstaka föremål, utan skapar en hel interiör runt sitt subjekt. Det leder tankarna till en tid eller plats som inte finns, men går att föreställa sig.